Finns det något samband mellan den förda invandringspolitiken och mordet på Fadime? Jag menar att så är fallet, och att det finns anledning för inte minst Mona Sahlin att "tänka väldigt nytt".

Kulu i Turkiet har uppmärksammats för att en stor del av dess befolkning flyttat till Spånga-Tensta, men den orten är inte det enda exemplet. Det finns fler exempel på byar som mer eller mindre tömts, i många fall har nästan hela släkten gett sig av. Således har nu släkten Sahindal ca 400 medlemmar i Sverige, den släkt som Fadime tillhörde.

Redan här ligger naturligtvis en svårighet att åstadkomma någon form av integration, det är bäddat för etniska enklaver där man håller fast vid sina traditioner. Man lär sig inte ens svenska - sin försörjning har man ju ändå via bidrag och TV får man via parabol.

Vad det konkret kan betyda vittnar det aktuella mordet om, men det var bara toppen på ett isberg. I SvD den 5/2 -02 skriver Anette von Sydow om situationen för första generationens invandrarkvinnor:

"Som jourhavande åklagare har jag under senare år inte haft en enda jour utan att en mycket stor del av arbetstiden åtgått till att rädda dessa kvinnor från tortyrliknande misshandel..."

"Som exempel kan nämnas en kvinna som handlat hem frukt till familjen. Någon frukt var skämd. Maken ansåg att han hade rätt att straffa henne för denna försumlighet. Eftersom äldste sonen nu var mogen att ta över uppfostringsuppgiften hemkallades han. Han sparkade modern i magen med svåra inre skador som krävde sjukhusvård som följd."

En första reflexion blir naturligtvis här om detta är ett beteende som man skulle ha haft om man bott kvar i sitt hemland, eller om det har att göra med flytten till Sverige.

Massoud Kamali, sociolog, framträdde nyligen i TV-rutan med åsikten att detta kollektiva överförande av hela släkter till Sverige utgjorde ett problem, och att det förvärrades genom den svenska s.k. integrationspolitiken med satsning på bevarande av den egna kulturen och det egna språket. Mona Sahlin fick kommentera - hon höll inte med.

---

Vad jag framförallt skulle vilja ifrågasätta är politiken för anhöriginvandring. Där tycks varken socialdemokraterna eller något annat riksdagsparti ha lärt något. Man kör bara på, som om ingenting har hänt. En stor ceremoni i Uppsala domkyrka kan man kosta på sig, men den politiska kursen ligger fast. Anhöriginvandringen ska nu ytterligare liberaliseras, så att det blir lättare att få äldre släktingar till Sverige. I TV-nyheterna presenterades detta som att reglerna "mildras".

I själva verket har Sverige redan mer generösa regler än andra länder. Alla andra västeuropeiska länder har krav på en karenstid - man måste alltså vänta några år, innan man får ta hit en anhörig. Sverige har inga sådana krav.

Bakom kravet på karenstid anar jag en tanke: det ska visa sig om de som kommit är flyktingar eller invandrare. För den som fått bara en tillfällig fristad undan förföljelse och snart ska återvända till sitt hemland kan det inte vara en klok politik att ta över anhöriga, för den som kommer att stanna permanent och bli svensk kan det vara det.

Som nu blivit alltmer uppenbart finns motsägelser och galenskaper i den svenska "politiken":

1. Personer som sökt asyl undan förföljelse och ska gälla för att vara flyktingar far ofta, så snart de fått sitt uppehållstillstånd, tillbaka på semester till det land de flytt ifrån.

2. Personer som är invandrare, och ska stanna permanent i Sverige, bryr sig inte om att lära sig svenska.

Siffrorna talar också sitt språk. Anhöriginvandringen har under den senaste tioårsperioden utgjort mer än hälften av den totala invandringen till Sverige, och den ökar. Tar man somalierna handlar det nästan bara om anhöriginvandrade.

---

Varför kan inte Mona Sahlin och regeringen tänka nytt? Uppenbarligen anser de att det är viktigare att "tänka rätt" - dvs att tänka som de.

Problemet är att de tänker fel, i varje fall om deras uppdrag är att ta tillvara svenskars intressen. Frågan är om inte regeringspolitiken står i strid också med de flesta invandrares intressen.