Journalister ska granska makthavarna. Så är det tänkt.

Nu har TV-reportern Erik Fichtelius hamnat i blåsväder. Hans middagsätande och filmprojekt med statsministern står alltför uppenbart i strid med uppdraget av vara fristående granskare.

På ett sätt kan jag förstå Fichtelius. Kanske blev det en form av fartblindhet.

Efter Dagens-Eko-direktivet under valrörelsen om att förse Sverigedemokraterna med ett negativt epitet i alla nyhetssändningar, överhuvudtaget efter massmedias behandling av invandringskritiker under det senaste decenniet, blir detta resonemang om middagar och opartiskhet ett finlir. Varför reagera mot detta, när det riktigt grova accepterats som en självklarhet av alla riksdagspartier och stora media?

---

ÄVEN UTAN ett övertramp som det Fichtelius presterade, även utan en enda middag mellan centrala politiker och journalister - skulle det kunna bli en verkligt kritisk granskning i mer än begränsad utsträckning?

I de tyngsta politiska frågorna tycks man i sak överens. De gäller i varje fall massinvandringen och det mångkulturella projektet. Något utrymme att kräva minskad invandring får inte finnas. Det vore ju detsamma som "främlingsfientlighet". Kampen mot denna har svetsat samman journalister och politiker.

Till sammansvetsningen bidrar likartade - förmånliga - materiella villkor. Det gäller inte bara ätande utan även boende och fritid, löner och pensioner.

Men visst vore det bra om makten kunde granskas.