År 2002, vecka 11 |
Mona Sahlins och Pierre Schoris agerande i invandringspolitiken kan ha givit intryck av att socialdemokratin tillhör de mest svenskfientliga partierna i riksdagen. I dagens läge är också skillnaderna mellan de sju minimala, men för ett decennium sedan var det annorlunda.
Jag syftar på en nu bortglömd s-proposition om flyktingpolitiken: "Aktiv flykting och migrationspolitik", prop. 1990/91:195. Bakgrunden till denna var den plötsliga ökningen av asylsökande 1989, av icke-flyktingar.
För den bussförarfackliga tidningen "Hjulet" intervjuade jag 1991 dåvarande invandringsministern, Maj-Lis Lööw. "Det räcker inte bara med hjärta inom flyktingpolitiken", konstaterades i ingressen. Ur intervjun:
"- Är man rasist om man vill att Sverige ska ta emot färre flyktingar?
- Det är, tycker jag, en term som används alldeles för lättvändigt. 'Rasist' är man om man har en ideologi om att den svenska rasen är överlägsen andra människor.
- Vi har ju haft en mycket stor ström av asylsökande på senaste tiden. Det är inget konstigt om en del tycker det blivit litet för mycket."
"Målet måste vara att människor ska ha möjligheter att bo kvar i, och bygga upp, sina egna länder. Just detta är den centrala tankegången i den proposition (1990/91:195) som s-regeringen nyligen presenterat för riksdagen!"
I artikeln konstaterades att strömmen av asylsökande från Chile ökade samtidigt som Chile alltmer demokratiserades. Det var här fråga om migration, inte om politiska flyktingar. I en redaktionell kommentar skrev jag:
"Egentligen borde de vara självklart: Att det är skillnad på att fly undan politisk förföljelse och att flytta för att få högre standard.
Må vara att ingen kan moralisera över den som försöker komma undan fattigdom och då anför de skäl som ger en chans att få stanna. Men svenska invandringsmyndigheter ställs genom mängden av asylsökande inför en ekvation som inte går ihop:
De som inte är asylberättigade ska inte få stanna.
De som är verkliga asylfall ska få stanna, ingen ska riskera att skickas tillbaka till fängelse och tortyr. Misstag får ej begås.
Allt ska ske snabbt, väntetiderna får inte bli långa.
Det borde också vara självklart att u-ländernas problem inte kan lösas genom att dess befolkningar flyttar till i-länderna. U-länderna måste själva utvecklas, genom ansträngningar från sina egna invånare.
Vad vi i Sverige kan medverka till är att skapa förutsättningar, genom att trycka på för att mänskliga rättigheter ska respekteras och en demokratisk verksamhet bli möjlig."
Låt mig ta några citat ur den nämnda propositionen:
"...varje land har ett ansvar för sina egna medborgare"
"Vi måste lämna den alltför idylliserade och romantiska beskrivningen av det mångkulturella och välja en mer realistisk utgångspunkt."
"Klarare distinktion bör göras mellan dem som bör ha en ovillkorlig rätt att stanna i Sverige och övriga immigrationssökande."
"En mycket stor andel av de asylsökande i Europa är inte i behov av internationellt rättslig skydd."
"Sverige bör utveckla och föra en aktiv flykting- och immigrationspolitik, som utifrån ett helhetstänkande och en humanitär grundsyn tar sikte på att dels undanröja eller lindra orsaker bakom flykt och påtvingad migration, dels skapa ett system för regleringen av invandringen som bättre än det nuvarande ger rätten att stanna i vårt land till dem som bäst behöver det."
Med "helhetstänkande" avsågs, vad jag förstår, två moment:
1. Flykting- och migrationströmmar ska i möjligaste mån förebyggas, genom att åtgärda deras orsaker.
2. Där flyktingströmmar ändå uppstår ska man i första hand hjälpa på plats, då detta är mest kostnadseffektivt, 1) samtidigt som det underlättar ett återvändande. 2)
Propositionen vill också värna asylinstitutionen, genom att motverka missbruk av den. Asyl skulle ges åt politiskt förföljda, inte åt andra. Den försökte få asylinstitutionen att fylla den funktion som den kommit till för att fylla.
Denna s-proposition torpederades dock av den regering som tillträdde efter den borgerliga valsegern 1991 - med moderaten Carl Bildt som statsminister och folkpartisten Birgit Friggebo som invandringsminister. Skadorna av detta är nu omöjliga att reparera.
Frågan är dock: varför har socialdemokraterna - när de nu återtagit regeringsmakten - övergivit sin proposition från 1990?
1) S-propositionen konstaterade att Kostnaderna för behandlingen av asylärenden i Västeuropa och Kanada låg 1990 på fem miljarder dollar, vilket var mer än tio gånger så mycket som hela budgeten för UNHCR, alltså FN:s flyktingkommissariat. (Åter till texten)
2) Det här hade socialdemokraterna kommit fram till helt oberoende av Ny Demokrati, även om media försökt göra gällande något annat. (Åter)