År 2001, vecka 40 |
År 2001, vecka 40 |
Svenska ungdomar blir nu rutinmässigt rånade på gatan av invandrargäng. Ofta hotar rånarna med någon form av vapen, hot som måste tas på allvar. Erfarenheten av våldsutvecklingen visar att det inte längre finns några spärrar.
Hittills har det framstått som att bytet vanligen är mobiltelefoner och pengar. Av en artikel i Sydsvenskan en 25/9 -01 framgår dock att det nu gäller även mopeder. Tre klasskamrater i nian hade alla blivit av med sina mopeder sedan i somras. I samtliga fall hade rånarna utländsk bakgrund.
En av pojkarna blev prejad på väg hem från fotbollsträning. Man "... tryckte en syl mot halsen på mig och sa 'ge mig skotern'. Det var rätt stora killar. Jag steg av och då krävde de hjälmen också. En av dem ryckte av mig den."
Pojken vet inte hur rånarna såg ut: "De hade alla hjälmar med visir. Men han hörde att de talade med brytning".
Mopedrån är vanliga i Malmö. En annan av pojkarna berättar: "En kompis blev jagad ända hem. Det var först när han kört in i trädgården och hans pappa kom ut som de gav upp."
En av pojkarna har nu fått tillbaka sin moped, men undviker att köra förbi gäng med invandrarpojkar. De andra två får hålla sig till cykel. En säger: "Jag vet inte om jag vill ha någon mer moped. Jag känner mig sugen på att köra moppe men vill inte riskera att behöva vara med om samma sak igen."
De som stjäl mopeder sysslar även med annan brottslighet, som väskryckning. De stulna mopederna kan då komma till användning.
Eftersom brottslingarna är under 18 år kan de inte straffas, och märker inte någon reaktion från samhällets sida. Några inre moraliska spärrar har de inte. De anser sig ha rätt att ta för sig, vill inte behöva arbeta sig till pengar och på hederligt sätt skaffa sig det man önskar. Sådant tar för lång tid, det är förmodligen heller inte lika "ballt".
Det fantastiska är vilken förståelse detta förhållningssätt kan möta från samhällets sida. För inte länge sedan var det en figur i Göteborg, en slags kombinerad polis och psykolog/sociolog, som uttalade sig i TV-rutan. Han menade för dessa ungdomar med dålig utbildning skulle det handla om lågavlönade och oglamorösa arbeten, där de måste avsätta åtskilliga tråkiga arbetsdagar innan de fick ihop nog med pengar för att köpa sina prylar. Figuren fann det föga förvånande att de föredrog genvägen att stjäla och råna. Hans resonemang gav inget hopp om att kunna bryta denna utveckling. 1)
Således fortsätter rånen.
Det faktum att invandringen inte stoppats utan tvärtom ökar kraftigt, talar för att denna typ av "integrationsproblem" kommer att växa ytterligare.
Den 27/9 -01 anordnade TV4 en partiledardebatt under ledning av Malou von Sivers, 2) en av de välbetalade journalister som gläder sig åt att Sverige "förskonats" från ett invandringskritiskt parti.
TV-4-programmet utgjorde en påminnelse om maktförskjutningen från politiker till journalister. På 60-talet fanns enkla och klara regler när partiföreträdare möttes i TV-debatter. De fick ordet i den ordning de begärde det och envar hade viss talartid. Journalisterna var bara sekundanter. Numera får politikerna yttra sig på journalisternas nåder. 3)
Hos Malou von Sivers 4) i TV4 satt de sju partiledarna samlade i en halvcirkel som välartade lärljungar. Några större meningsskiljaktigheter tycktes inte finnas, vare sig hos partiledarna inbördes eller mellan dem och Malou. Man hade ett gemensamt projekt att gå i land med denna kväll - nämligen att diskutera politik utan att komma in på brännbara ämnen.
Detta lyckades, och så kände man det tydligen efteråt. Så fort slutsignalen gått för debatten blev alla uppsluppna, en slags segerstämning spred sig.
Till och med skolfrågor hade kryssats förbi utan nämnande av det onämnbara, nämligen invandringen. 5)
Var fjärde grundskolelev misslyckas, framkom det, men ingen påpekade att de som misslyckas främst är elever med utländsk bakgrund. Än mindre diskuterades vilka slutsatser som fanns att dra av detta.
- Mer resurser, tyckte några. Javisst, nog kan det gå åt resurser när man eldar upp sina skolor...
- Bättre samverkan med föräldrarna, löd ett annat bud. Men vad gör man om föräldrarna inte kan svenska och för övrigt inte bryr sig?
Invandringsfrågan och ungdomskriminaliteten undveks noga, hela kvällen igenom. Invandringen kom dock med på ett annat sätt. När svenska folket skulle få ställa frågor till partiledarna blev det främst invandrare som släpptes fram.
Den typ av ödesfrågor för Sverige som då ställdes gällde t ex homosexuellas rätt att adoptera barn.
Vid ett tillfälle var dock Malou och hennes bisittare nära att falla ur ramen. De snuddade vid en reflexion om vad svenska skattebetalare får igen för de höga skatter som betalas in.
Göran Persson svarade med sitt mest terapeutiskt lugnande tonfall att man i regeringskansliet noga och uppmärksamt "följer" denna fråga. 6) Det har kansliet kanske resurser att göra, med tanke på att det utökats med 1.000 personer sedan 1995... 7)
Något slut på rånen är således inte i sikte - vare sig rånen av mobiltelefoner, mopeder eller skattepengar.
Kanske dags att bilda ett nytt parti: De Rånade?
1) Snarast var hans utsagor ägnade att bidra till fortsatt brottslighet. Hans översvallande förståelse innebar ju en indirekt sanktionering av den. Men säkert ingav honom hans förståelse en känsla av politiskt djup och mänsklig godhet. Och sin försörjning hade han tryggad, genom skattebetalarna. (Åter till texten)
2) Tidigare känd för sin TV-intervju med Jörg Haider, där hon genom sina politiskt korrekta "frågor" och sin stadiga blick läxade upp denne icke-rumsrene. Malou von Sivers främsta tillgång är hennes självgodhet. (Åter)
3) Eller så går ordet till den som skriker högst. För partier nära 4%-gränsen kan uppmärksamheten i TV handla om liv eller död. Alla partier anser att problemet är att "komma ut med sitt budskap", de förutsätter att just de har en politik som skulle vinna på att bli känd. (Åter)
4) Vid sin sida hade hon ytterligare en programledare, Lennart Ekdahl. Om också han var självgod så hamnade det här i skuggan. (Åter)
5) Fp-ledaren Lars Leijonborg förtjänar dock ett erkännande för sitt ställningstagande mot mobbing i skolan. Han påpekade att i de flesta fall är de den mobbade, offret, som så småningom tvingas byta skola - inte mobbarna, förövarna! (När Leijonborg kallade detta "slappt" reagerade Göran Persson).
6) Utan att få någon fråga om vad detta innebär konkret. (Åter)
7) Just denna utökning är naturligtvis ett exempel på hur utgifterna går i höjden, till tveksam nytta för skattebetalarna. (Åter)
xx
