Nu händer det igen: polisen får kritik. Det gäller Göteborgskravallerna.

När kritiken kommer från en läkare vars son skottskadades för att han kastat gatsten på poliser har jag svårt att hänga med. Borde inte denne läkare börja med att ta ett allvarligt samtal med sin son, för att få denne att ändra fritidsvanor?

När kritiken kommer från Margareta Persson (s), blir det en annan tyngd. Hennes dotter med kompisar hörde nämligen inte till några stenkastare, ändå blev de illa behandlade av polisen.

Margareta Perssons poäng är denna: det var inte bara en, två eller tre poliser som öste okvädningsord över dem, det var så många att det reser frågan kulturen bland dessa poliser. Ett så aggressivt agerande mot helt fredliga ungdomar är ägnat att driva dem till antingen politisk extremism eller politisk passivitet. Ingetdera är ju bra för demokratin.

Men då blir nästa fråga: hur har denna kultur uppstått? Och vad kan göras för att motverka den?

Jag tänker på detta ständiga klankande på polisen. Vi vet redan i förväg att oavsett var, när och i vilket sammanhang som en grupp poliser försöker göra en insats mot mot stökiga vänsterdemonstranter så kan de räkna med ovett i massmedia efteråt.

Jag tänker på polismorden i Malexander, där mördaren sedan lyfts fram på tidningarnas förstasidor och blivit "Jackie" med hela svenska folket.

Jag tänker också på ett domstolsutslag för inte länge sedan. En polis hade blivit spottad i ansiktet och domstolen fann att detta får en polis tåla, det ingår så att säga i jobbet.

Jag tycker precis tvärtom. En sådan förolämpning mot en polis ska samhället se mycket allvarligt på, i sitt eget intresse! Kan man nämligen spotta på en polis, då kan man spotta även på andra. Och får man spotta på en polis så kanske man vill pröva också att kasta gatsten på dem, eller att skjuta ihjäl dem. För att polisen ska kunna fylla sin funktion, dvs att skydda vanliga medborgare, måste polisen ha auktoritet.

Respekt är också något ömsesidigt. Vill vi att poliserna ska möta andra med respekt, då måste poliserna själva mötas med respekt. Vi kan inte begära att de ska fungera som allmänna spottkoppar, och sedan ska de vara idel lugn och vänlighet. Även poliser är människor.

---

Det ska nu undersökas om alla poliser skötte sitt jobb klanderfritt under kravallerna i Göteborg. På TV har man visat bilder på hur det såg ut när läkarsonen sköts. Förmodligen går det att hävda att det inte var nödvärn, skotten avlossades uppenbarligen när han hade ryggen vänd mot poliserna. Det kan vara lätt att i efterhand, bekvämt tillbakalutad i sin soffa, matande fram bildruta för bildruta, göra en sådan analys.

Men i en pressad situation, när man blivit både rädd och förbannad, när en kollega redan ligger svårt skadad, när stenarna viner och man själv känner sig hotad till livet, när allt sker väldigt snabbt och man känner att situationen är bortom kontroll, då kan pistolskott bränna av. Ska detta förebyggas måste förutsättningarna ändras.

I Göteborg var polisen både underbemannad och underutrustad. Framföralt saknade man stöd från fredliga demonstranter. Dessa hade kunnat isolera och kyla av stenkastarna - men de svek. De tog inte sitt ansvar.

På ett tidigare stadium har media svikit, genom att visa överseende med dessa politiska huliganer. Även riksdagspartierna har svikit, genom sitt accepterande av maskering.

Sverige behöver kanske bättre poliser, men framförallt behöver vi bättre demonstranter, bättre journalister och bättre politiker.