Vad ska man tro? TV1-programmet "Uppdrag granskning" hade förra veckan ett underdånigt, ensidigt vinklat och fullkomligt extremt inslag om Rosengård. Det gjorde mig förbryllad. Hur resonerade journalisterna?

---

Min första impuls var att skriva till redaktionen och påtala galenskaperna:

Hur gick det till när många invandrare i Sverige fick denna gränslösa kravfullhet utåt, i kombination med en total avsaknad av krav på sig själva? En viktig förklaring ligger i medias agerande, där detta progam var ett övertydligt exempel!

Vad innebär det, om inte ett förakt för andra människor, när man inte behandlar dem som vuxna, på vilka förväntningar kan ställas?

Vad kan bli resultatet av ett program som detta annat än att man "retar gallfeber" på de svenskar som ser det? I andra sammanhang kampanjas det mot främlingsfientlighet, här gör TV1 ett program direkt ägnat att uppamma främlingsfientlighet.

I programmat visades tittarna runt i området av en invandrare, ordförande i den lokala hyresgästföreningen. Bland annat pekade han in i en hiss, där det låg skräp på golvet. Mannen använde ordet "ansvar" i sammanhanget och förväntade sig att vi skulle bli upprörda över att Sverige lät det vara så skitigt där.

Varje normalt funtad tittare tyckte naturligtvis att ansvaret för skräpet i hissen låg på dem som lagt det där - det var knappast etniska svenskar som rest till Rosengård och varit i hissen. Och varför plockade ingen av de boende bort skräpet?

I andra bostadsområden är det normalt att organisera städdagar, där man tillsammans gör fint i område. Man har också ordningsregler, som lyfts fram om det behövs. Varför skedde inte detta i det aktuella området? Har inte de boende och deras organisation ett ansvar? Här lyste kritiska journalistfrågor helt med sin frånvaro.

Inom politiken har det förekommit paroller om "närdemokrati" och "egenmakt". I det här fallet hade de boende kunnat ta sig makt över sin närmiljö genom att själva hålla rent omkring sig.

Kritisk var däremot den granskande TV-journalissan mot en kommunpolitiker. Han fick den gamla vanliga typen av anklagande "frågor", med utgångspunkt i att det fanns familjer av nyinflyttade invandrare som snabbt svällt över alla bräddar och följaktligen blivit trångbodda.

När det gäller arbetslöshet och bidragsberoende eller asocialitet och brottslighet bland invandrare svarar de politiskt korrekta mekaniskt att det är en "klassfråga" och ett "socialt problem", inte ett "invandrarproblem".

I Uppdrag granskning passar det att plötsligt göra tvärtom, det framställs som att trångbottheten beror på att invandrare inte ges lika rättigheter i det svenska samhället. Men invandrare i allmänhet i Sverige har inte bostadsproblem - de som har problem är de människor som anlänt nyligen till Sverige. Problemen beror på detta, inte i sig att personerna är födda utomlands.

Problemen beror också på att de väljer att koncentrera sig till vissa bestämda områden, istället för att bosätta sig i kommuner där det finns gott om lediga lägenheter.

---

EN ANNAN möjlig tolkning av detta TV-program är att det finns även journalister som ser galenskaperna i vad som sker, men är hårt hållna. Vill de ha kvar sin anställning, vill de ha möjligheter till en yrkeskarriär, då måste de spela med och hålla god min.

Genom en överdriven servilitet, som i detta program, kan de ändå få fram en kritisk bild.

Med kännedom om det militant korrekta klimatet på journalistutbildningar tror jag nog inte på denna tolkning, men det har mindre praktisk betydelse. Resultatet blev ändå detsamma.

Programmet var ägnat att öppna ögonen på många tittare.