År 2001, vecka 25 |
År 2001, vecka 25 |
Förra veckan skrev jag om hur svenskar kan "rökas ut" från bostadsområden, så att där efter en tid bor nästan bara invandrare. Man flyttar med andra ord. Detta kan ibland ske till priset av mycket besvär och uppoffringar, men för att få en lugn och trygg boendemiljö tar man detta stora steg.
Det ger ändå ingen garanti för att få vara i fred. Under rubriken "Villaägare säger nej till muslimer" skrev DN den 4/6 -01:
"Främlingsrädslan har slagit klorna i ett helt villaområde sedan det blev känt att två barnrika muslimska familjer ska flytta in i en tom villa.
Bunkeflostrand är ett attraktivt villaområde vid brofästet, strax söder om Malmö stad. I ett område som byggdes för tio år sedan köpte kommunen en parvilla för att driva daghem. Nu är daghemmet nerlagt och i stället skulle två trångbodda barnfamiljer från Rosengård eller Mosippan få flytta in.
Förslaget slog ner som en bomb i det välbärgade området. Skrivelser och protestmöten har avlöst varandra."
Uppmärksamheten i media ledde genast till kritik mot de protesterande grannarna. Alla har rätt att bosätta var de vill, löd argumenteringen. Vad man då bortsåg från var att den rätten gäller bara formellt, i praktiken handlar det om att ha råd. De muslimska familjerna var bidragsförsörjda och kunde flytta in endast genom ett särskilt arrangemang. Likheterna är påfallande med ett tidigare fall från Västerås.
36 av 48 familjer i Bunkeflostrand hade skrivit på. Efter att media uppmärksammat frågan var det dock svårt att finna en enda boende som vågade uttala sig kritiskt om den tänkta inflyttningen....
Det säger något om hur långt åsikts-dressyren har gått. Inte ens när man själv drabbas så påtagligt vågar man stå på sig!
Hur kan det ha blivit så? En del av förklaringen ges i DN-artikeln.
Ett par i en villa nära daghemmet hade - i en skrivelse till stadsdelsnämnden i Limhamn-Bunkeflo - formulerat sig skarpt:
"Bunkeflostrand är en av de få sista utposterna i närheten av Malmö att fly till om man vill slippa araber inpå knutarna. Vad är det för mening med att flytta hit en hoper araber som inte kan försörja sig själva, sannolikt är kriminellt belastade och inte har ett uns av vilja att anpassa sig utan endast kräver saker."
Om detta kan man möjligen tycka illa, man kan anse det onyanserat formulerat, osv. Men den socialdemokratiska ordföranden i stadsdelfullmäktige, Birthe Sörestedt, nöjde sig inte med att ha invändningar. Hon polisanmälde paret för "hets mot folkgrupp". Paret skulle straffas för sina åsikter. Medborgare vänder till sina förtroendevalda med sin oro, och de blir polisanmälda!
Även om s-politikerns anmälan inte leder till fällande dom har den fyllt en funktion. Den sänder signaler till oss svenskar att inte ge uttryck för våra uppfattningar.
Detta kan inte ha varit tanken med lagen "Hets mot folkgrupp", när den infördes 1948. Den tillkom mot bakgrund av judeförföljelserna i Tyskland och organiserade brunskjortor även i Sverige - för att hindra uppvigling mot vissa folkgrupper, från talarstolar och i tidningar. En hets som kunde leda vidare till trakasserier och våldsdåd.
I Limhamn-Bunkeflo handlade det om en åsiktsyttring som
a) gjordes från enskilda medborgare, vilka själva var direkt berörda av en tänkt åtgärd
b) var av privat karaktär och riktades till enskilda förtroendevalda.
Vem riskerade att ryckas med och bli hetsad till våldsdåd? Birthe Sörestedt och hennes partikamrater? Även om allt som stod i brevet var raktigenom fel, även om det var bara fördomar och lögner, fanns ingen anledning att koppla in polisen. Naturligtvis borde politikerna istället ha fört en dialog med sina väljare.
Dessutom: om man bortser från generaliseringarna - ligger det inte något i vad paret skrev? Finns det inte en verklig risk, för att inte säga en sannolikhet, att det blir problem med att få barnrika invandrarfamiljer till grannar?
Redan skillnader i kultur bäddar för detta. Man har skilda betendemönster och värderingar - det är ju själva innebörden av ett "mångkulturellt" samhälle. Till detta kommer att den som inte har ett arbete att gå till får en annan dygnsrytm, vilket ökar risken för störande nattliv.
Finns här inte erfarenheter att gå till? Om Sverige haft en invandringsforskning värd namnet skulle vi nu ha luntor med belägg om vad som händer i sådana situationer.
Vilka man får till grannar är ingen bagatell och detalj, utan betydelse. Vi är väldigt sårbara för störande grannar, det påverkar trivseln och kan i värsta fall göra livet till ett helvete.
En omedelbar effekt i Bunkeflostrand blir - då de flesta är medvetna om ovanstående - att marknadsvärdet på husen i området sjunker (taxeringsvärdena ligger dock kvar). De boende får svårare att avyttra sina hus.
Det är mycket som begärs av oss svenskar.
Först pressar man på oss en invandringspolitik mot vår vilja, och tillåter en formlig invasion av människor med andra kulturer.
Sedan sätter man igång massiva kampanjer för att mentalt trycka ned oss.
Till sist begär man, som Mona Sahlin uttrycker saken, att vi ska "gilla läget".
