År 2001, vecka 16 |
År 2001, vecka 16 |
Egentligen borde det inte behöva vara komplicerat med invandringspolitiken, om alla vill väl och resonerar förnuftigt:
Invandringen till Sverige hålls på en nivå som inte överskrider vår integrationskapacitet.
Uppkomna problem uppmärksammas, dels för att de ska kunna bli föremål för omedelbara åtgärder, dels för att man ur dem ska kunna dra slutsatser om en klok politik för framtiden.
I vardagen försöker alla göra bästa möjliga av situationen, dvs här och nu hjälps vi åt.
Ändå förefaller det omöjligt att nå en enighet på detta område - jag undrar varför!
På ABF-huset i Stockholm hölls den 9 april ett möte under rubriken "Intoleransens många ansikten". Talare var Mona Sahlin, mötesledare Kurdo Baksi. Det var ett möte som gav många intryck och många reflexioner.
Blågula Frågor fick för några år sedan ja från Mona Sahlin till en intervju. Vi infann oss på avtalad tid och plats, men ingen Mona. Hon hade i sista stund fått förhinder.
Därefter visade det sig omöjligt att få en ny tid. När vi nu direkt efter ABF-mötet på nytt bad om denna intervju blev beskedet rakare: hon ville inte ställa upp, då detta skulle "legitimera" Blågula Frågor.
Och det kan man nog säga, att vi var många som efter mötet inte kände oss särskilt legitimerade. Det var ett möte som lämnade en besk eftersmak, främst genom Baksis agerande som mötesledare.
Jag har tidigare skrivit att denne man vore inte mycket, om han inte vore så hotad. Det ligger i hans intresse att framstå som hotad. Här fick vi illustration till hur han själv, genom ett mästrande uppträdande, bidrog till att dra på sig motvilja. Baksi må vara uppburen av etablissemanget i Sverige, bland vanliga svenskar är han knappast beundrad.
I TV-program uppstår ju ofta tidsbrist, som gör att bara få närvarande ges tillfälle att yttra sig och att ännu färre får prata till punkt. Här skapades en motsvarande situation. Efter Sahlins inledning fick Baksi tiden att gå genom en serie nonsensfrågor. När sedan publiken kom in blev det snart tidshets, som i en vanlig TV-situation.
Frågeställare avbröts hela tiden, och fick inte komma igen med följdfrågor. Ett antal frågor buntades ihop för att senare besvaras i klump, varvid Sahlin gavs alla möjligheter att vinkla dem efter eget huvud och "glömma" delfrågor. Efter 90 minuter avbröt Baksi plötsligt mötet, när det fortfarande stod många namn på talarlistan.
Mycket av Sahlins och Baksis inledning kretsade kring hur de själva och andra försvarare av det mångkulturella projektet på olika sätt blivit hotade. Sahlin fick tydligen en hel del anonyma brev, och hon tyckte det var fegt att skriva sådana.
Det kan jag hålla med om, att det är fel att skriva anonyma hotbrev. Även fel var för sig - anonymitet överhuvudtaget, hotbrev överhuvudtaget. Men hur får Mona Sahlin sina resonemang och sitt eget agerande att gå ihop?
Alternativet till ett samhälle där många är rädda och få vågar uppträda med namn, där många är frustrerade och det förekommer hot, det är ju det öppna samhället. Dvs ett samhälle där olika åsikter får komma fram och alla får komma till tals, där man möts i en fri debatt på lika villkor.
Vill Mona Sahlin själv medverka till ett sådant samhälle?
Uppenbarligen inte - meningsmotståndare ska ju inte "legitimeras".
Blågula Frågor har från första början pläderat för öppenhet, och de håller vi fast vid. Allt mindre blir det dock möjligt att klandra dem som trots allt väljer anonymitet. Priset kan - i det politiska klimat vi fått i Sverige - bli kännbart för den som framträder med kritiska åsikter.
Sahlin talar om "feghet", men hon medverkar ju till detta sjuka klimat! Och vad gav hon själv prov på i samband med BgF-intervjun, om inte just feghet?
För övrigt nämnde Mona Sahlin att hon regelbundet är inne och tittar på Blågula Frågors websida. Det kan i förstone låta uppmuntrande, men egentligen är det väl nedslående: hon har uppenbarligen inte tagit något intryck.
