År 2001, vecka 11 |
År 2001, vecka 11 |
Aftonbladet har gjort ett särtryck, "DE FATTIGA & DE RIKA", av sin reportageserie om Sveriges växande klassklyftor. Ett exempel på bra journalistiskt arbete, tycker jag.
AB skriver:
"Det går bra för Sverige. Så sägs det. Fast det betyder inte att det går bra för alla i Sverige.
De rika blir rikare, det är sant. Men de fattiga blir fattigare, det är lika sant. På tio år har klyftan mellan hög och låg vuxit till en avgrund.
För de rika har lönen blivit allt mindre viktig. Nu har de aktier, optioner, bonus, pensionsförsäkringar och gräddfil till de privata sjukhemmen. För dem är inte välfärdsstaten längre särskilt betydelsefull.
De fattiga lever kvar i arbetslöshet, hamnar i osäkra timanställningar, knyts till projekt med begränsad varaktighet eller hyrs ut som arbetskraft på kort tid. Runt dem har bidragssystemet rasat samman och egenkostnaderna för vård skjutit i höjden."
Under 1990-talet i Sverige har, enligt särtrycket:
de som tjänar mer än en miljon kronor per år tredubblats
de som fastnat i långvarigt socialbidragsberoende fördubblats
de 5.000 rikaste svenskarna fördubblat sin inkomst till mer än 6 miljoner kronor per år i genomsnitt
de ensamstående med barn som trots löneinkomst lever under existensminimum ökat med 900 procent
Dessutom har:
de osäkra timanställningarna fyrdubblats
bemanningsföretagen växt med 40 procent om året
direktörernas inkomster ökat med 20 procent varje år.
Som Björn Elmbrant skriver handlar det om minskade marginaler och en ökad otrygghet. De som drabbas har dock gjorts osynliga för dem som har makten.
Carin Stenström påpekade i sin SkD-kolumn hur vi hamnat i ett samhälle, präglat av rofferi. Även tidigare betalde vi höga skatter, men då fick vi något tillbaka. Nu är varken pension eller vård på ålderdomen garanterad. De styrande tar inget ansvar, de slösar med våra tillgångar. Ändå är medborgarna tysta och passiva.
Aftonbladet lyfter alltså fram missförhållanden. Som läsare kan man få känslan av att tidningen står på medborgarnas sida.
Så långt är det ändå ofarligt för etablissemanget. Farligt blir det först om
1. Människor ges en helhetsbild, får ett grepp om orsakerna till att det gått snett och kan se vilka krav som behöver ställas.
2. Organiserar sig, för att tillsammans arbeta för dessa krav.
Man behöver bara vända på Aftonbladets särtryck för att kunna se tidningens kluvenhet.
Baksidan utgörs av en annons för "Ung" - "ett spännande läromedel för gymnasister" - som kan beställas i klassuppsättningar. Temat är "sex, rasism & livsstil" och bilderna på framsidan fokuserar på svarthyade, muslimer i hucklen och homosexuella. "Aftonbladet ger röst åt Sveriges gymnasielever", förklarar redaktör Anders Gerdin.
Även om Gerdin ursäktar AB-materialet med att vara "kontroversiellt" och "provocerande" står klart att det mynnar ut i en hyllning till mångkulturalism och gränslöshet.
Jag påstår att Aftonbladet därmed levererar ett motsägande budskap.
För hur gick det till när folkhemmet upplöstes och välfärdsstaten raserades? Ett viktigt moment var just massinvandringen och det som följde med den:
- Vi fick en fråga som ockuperade den politiska dagordningen och avledde uppmärksamheten från den nyliberala revolutionen.
- Nya stora kostnader tillkom, som framtvingade nedskärningar på annat håll. 1)
- Nya motsättningar skapades och människor nederst på samhällsstegen splittrades.
- Svenskar kunde skuldbeläggas, mentalt kuvas och politiskt passiviseras.
En viktig förklaring till det svenska välståndet under efterkrigstiden var att vi hade ett gemensamt projekt, att det fanns en nationell sammanhållning och att medborgarskapet levde.
AFTONBLADET visar alltså upp två olika ansikten.
Det befrämjar kanske upplageutvecklingen.
1) Vad som än påstås om hur berikande invandringen är och hur desperat vi behöver fler invandrare till Sverige så är det ett faktum att en stor andel av dem som invandrat under 90-talet hamnat utanför arbetsmarknaden eller i öppen arbetslöshet. Till detta kommer diverse särskilda kostnader, sammanhängande med invandringen.
