I höstas reste jag och min särbo till Thailand. Målet var den där turkosa lagunen med det kristallklara vattnet, vilken vi också fann.

Men - som så ofta vid resor - gjorde vi också andra erfarenheter. Jag tänker på mötet med Tom Wilson. En man, vars hela liv varit som den mest omtumlande resa.

---

Toms farföräldrar kom från England. Själv är han född (1929) i Rhodesia (numera Zimbabwe), men uppvuxen i Sydafrika. Med detta följde en inskolning i apartheids ideologi. Som andra vita i Sydafrika lärde sig Tom att se ned på alla svarta - "kaffrer", som de föraktfullt kallades.

Vi frågade om han kände till massakern i Sharpeville 1960. Jovisst, svarade han, ingenting undanhölls i media. De vita visste vad som pågick, men de accepterade regeringens politik som nödvändig.

För Toms del inträffade en omvändelse i samband med en båtresa till Tahiti 1963, på ett brittiskt fartyg. Omständigheterna gjorde att han tvingades dela hytt med en svart. Denna person var bildad - inte bara i bemärkelsen att han studerade till läkare, utan också i sitt sätt att bemöta Tom. Man skulle kunna säga att han öppnade Toms ögon, det handlade inte bara om hudfärg. Tom fick sin tidigare kompakt fördomsfulla världsbild krossad.

Tillbaka i Sydafrika skapade detta problem för Tom, där hans släktingar höll fast vid sin apartheid-ideologi. Tom blev litet illa sedd hos en del.

Sedan kom maktskiftet i Sydafrika. Mandela frigavs 1990 och installerades några år senare som president. Med detta följde förändringar, varav inte alla positiva.

Invandringen, fastän olaglig, ökade dramatiskt. Från alla delar av övriga Afrika strömmade det in människor. Under loppet av bara några år ökade antalet invandrade från 2 till 6-7 miljoner. Detta har lett till konflikter med den svarta lokalbefolkningen, som nu kräver stopp för fortsatt invandring.

Maffiaorganiserade nigerianer slog snabbt under sig narkotikahanteringen i Sydafrika. Tidigare handlade det om marijuana, nu är det alltmer fråga om tung narkotika, som heroin och opium. Som bekant har hiv-smittan spritts som en löpeld i Sydafrika, och brottsligheten har ökat dramastiskt - faktorer som sammanhänger med knarkmissbruket.

Den omfattande brottsligheten i allmänhet i kombination med olika hämndaktioner mot vita (där ANC i och för sig försökt hålla emot) har gjort det allt svårare att bo kvar i Sydafrika. Detta tillsammans med den nya regimens kvoteringspolitik har gjort att många vita emigrerat. På så vis går Sydafrika miste om utbildad arbetskraft, dräneras på kompetens.

Nu är Tom pensionerad, och har - sedan 1996 och tills vidare - funnit en "fristad" i södra Thailand. Skenbart kanske ett lockande alternativ: behagligt klimat, vänlig befolkning, god mat, billigt att leva. Ändå: avskuren från sina rötter och utan egentlig trygghet på ålderdomen.

---

En otrevlig erfarenhet har Tom tidigare fått göra några gånger under resor. Det är reaktionerna vid möten med västeuropeér - främst svenskar, främst ganska unga. Först kunde man prata normalt och vänligt, men så fort man fick klart för sig att han var sydafrikan blev det som en "omvänd hand". Då avbröts samtalet tvärt och Tom förvandlades till "luft". Helt oförskämt, Tom har naturligtvis upplevt det som djupt sårande.

Är de inte fascinerande, dessa självgoda och uppblåsta! "Respekt" och "tolerans" är honnörsord som dessa människor självklart hyllar. De betraktar sig nog som antirasister av renaste märke, ändå har de inte ägnat en tanke åt innebörden av antirasism!

Innebörden av antirasism är naturligtvis att man möter människor som individer. Man bedömer envar efter vederbörandes egna handlingar och åsikter. Man är inte fördomsfull, går inte efter grupptillhörighet.

Verkligheten är sällan svart-vit.