År 2000, vecka 4 |
År 2000, vecka 4 |
Under de senaste månaderna har jag kunnat följa utvecklingen i Chile. 1) Kontrasten mot situationen här i Sverige är på flera sätt markant!
Presidentvalet förra söndagen resulterade ju i att Ricardo Lagos valdes till president, den förste socialdemokraten på den posten sedan Salvador Allende. Med bara någon procents marginal besegrade han högerkandidaten Lavin.
Slående är försonligheten och värdegemenskapen. Lavin gratulerar genast Lagos till segern 2), framför kamerorna omfamnar de varandra. Lagos förklarar att han vill vara en president för alla chilenare, och att han sträcker ut handen för samarbete.
Så långt är det kanske ingen kontrast till Sverige. Kontrasten gäller vad samarbetet ska gälla. I Chile är alla rörande överens om att man gemensamt ska arbeta för Chiles bästa. Det finns en självklar underström av konstruktiv nationalism. En folkhemsnationalism av samma slag som vi hade i Sverige under regeringarna Hansson, Erlander och Palme, men som nu tvärt övergivits. 3)
I Sverige finns ju också en enighet mellan de sju riksdagspartierna, men den gäller upplösningen av nationen och nedmonterandet av välfärden.
Ricardo Lagos talar om ett Chile där ingen ska vara överflödig, där envar behövs. Bakgrunden är att den ekonomiska utvecklingen för landet varit god redan under militärdiktaturen, men att fördelningen är mycket ojämn. Klassklyftorna är djupa i Chile.
Lagos har en balansgång att gå. Hans primära uppgift blir att arbeta framåt, och skapa trygghet för medborgarna - både ekonomiskt och fysiskt. Fler behöver få arbete och brottsligheten måste minskas. Behoven av utbildning såväl som sjukvård måste tillgodoses. Samtidigt måste han försöka läka såren från det förgångna. 4)
Påfallande är framtidsoptimismen i Chile. Det förefaller vara en utbredd känsla bland chilenare, att utvecklingen går åt rätt håll för landet. Man har ett gemensamt projekt, där de flesta tycks vilja medverka.
Där finns på en gång ett allvar och en glädje. En beslutsamhet och en värdighet lyser igenom, som när representanter för den nya Santiago-regeringen tog avstånd från militärkuppen i Ecuador.
Jag vet inte om chilenare i allmänhet är rasister och behöver skämmas. Det är i varje fall inget som dominerar den politiska debatten i landet...
1) I en ambition att lära mig spanska har jag skaffat mig kanalen "TV Chile" och på Internet har jag lagt in ett bokmärke för dagstidningen "El Mercurio".
2) I media talas genast om Lagos som "el presidente electo" (de valde presidenten). Ett budskap till militären, att stanna kvar i sina baracker?
3) Nu utgör en sådan hållning något som våra nuvarande makthavare snarast vill "kriminalisera och jaga".
4) Pinochet och andra förbrytare måste ställas till svars, men helst utan att väcka gamla motsättningar till liv.
Se vidare:
