Tidskriften Ordfront har ägnat ett nummer åt skolan, ett temanummer som mynnat ut i ett upprop om skolan. Det visar hur man kan erkänna problem, vilja väl men likväl inte nå ända fram - förhindrade av sin politiska korrekthet.

Beskrivningen av problemen, eller deras konsekvenser, är inte mycket att säga om:

"Krisen kan avläsas på olika sätt: Var femte elev går ut grundskolan utan godkända betyg i ett eller flera ämnen. På gymnasiet har nära trettio procent av eleverna så dåliga förkunskaper att de inte klarar studierna. Var femte lärare hotas av allvarlig psykisk ohälsa och långtidssjukskrivning."

Men på vad kan detta bero? Uppropet:

"Under 1990-talet har nedskärningarna slagit hårt mot undervisningen i den svenska skolan. Speciallärare och elevvårdande personal har dragits in. Skolmaten och läroböckerna har blivit sämre. Lärartätheten har minskat. Elever far illa i de överfulla klasserna. Och lärarna pressas av krav som inte är möjliga att leva upp till."

"Avsaknaden av nationellt politiskt ansvar för skolan har gjort att segregeringscentrifugen fått snurra på högvarv. Skolor i socialt utsatta områden befinner sig i fritt fall. Utvecklingen har gjort att vi i Sverige i dag inte längre har en likvärdig skola för alla."

Som en huvudorsak anges alltså brist på pengar. Men varför räcker inte resurserna? Den frågan sönderfaller i två delfrågor:

1. Varför är skolan så resurskrävande?

2. Varför har inte samhället råd att satsa mer?

Dessa frågor diskuterar inte Ordfront. Det kan en sådan vänstertidskrift inte göra, det skulle bli för brännbart. Men i båda fallen spelar invandringen roll.

1. Skolans höga kostnader är ett uttryck för dess ineffektivitet, vilket har att göra med två faktorer:

en stor andel elever med utländsk bakgrund

flumpedagogiken och bristen på disciplin.

2. Även samhällets brist på resurser har att göra med invandringen, som kostar oerhörda belopp. I många kommuner blir detta påtagligt: socialbidragsutgifterna fungerar som gökungar, de tränger undan satsningar på skolan. 1)

Samtidigt gör frånvaron av undervisningssituation i många skolor att satsningar blir resultatlösa. Det blir som att ösa ned pengarna i stort svart hål.

Uppropet avslutas:

"Vi som undertecknat detta upprop anser att följande krav med kraft bör föras fram i en nationell samling kring skolan:

Den likvärdiga skolan måste återupprättas och alla tendenser till etnisk och social segregering motarbetas.

Godkända kunskaper ska ses som en rättighet, att jämföra med rätten till sjukvård och allmän pension. De elever som inte klarar de uppställda målen ska erbjudas erforderlig hjälp. Det är skolans och i sista hand statens skyldighet att garantera denna rätt.

Ett övergripande nationellt ansvar för skolan måste upprättas så att likvärdigheten och rätten till godkänt kan garanteras. Ett nationellt huvudansvar för skolan är också av avgörande betydelse för att ett tydligt politiskt ansvar ska kunna utkrävas."

Garantera "rätt till godkänt"! Vad menas? Är det inte just detta som skett, när skolorna givit godkänt till elever som saknat nödvändiga kunskaper, och som därför inte klarat fortsatta studier?

Nej, upproparna måste rimligen mena att detta "godkänt" ska motsvaras av verkliga kunskaper. Dessa kunskaper ska alltså "garanteras". Men hur ska det gå till?

Jo, samhället ska ge "erforderlig hjälp". Dvs ansvaret ligger på skattebetalare och kommunpolitiker, på rektorer och lärare - på alla utom eleverna själva och deras föräldrar 2). På dem ställs inga krav, för det skulle inte kännas politiskt korrekt. Ju mindre intresserad eleven själv är, desto mer måste samhället satsa.

---

Upproparnas "bov" över allt annat är segregeringen, dvs det faktum att studiemotiverade elever flyr de skolor som saknar undervisningssituation.

Deras recept är med andra ord att elever och icke-elever 3) ska finnas i samma skolor och i samma klassrum. Och det tror man ska kunna fungera, genom att bara pytsa in tillräckligt mycket av resurser.

Men det skulle det aldrig kunna göra, eftersom så mycket resurser inte går att uppbåda. I praktiken skulle resultat av den linjen bli en skola där det blir svårt för någon att lära sig just någonting.

Man kan beklaga den situation som uppstått, men när det nu är som det är gäller snarare att rädda vad som räddas kan.

Varför ska ungdomar som vill lära sig saker förhindras att göra detta, av någon slags solidaritet med dem som inte vill lära sig? Vem har rätt att kräva en sådan "solidaritet" av dem?

Samtidigt är naturligtvis detta ett nederlag. Resultatet blir ett antal utpräglade problemskolor, vilka kan bli till drivhus för att odla fram brottslingar.

Skolan har hamnat i ett svårt dilemma. Segregering eller inte segregering - i båda fallen blir det fel. Detta dilemma har skapats av den förda invandringspolitiken.

Så mycket självklarare borde nu vara slutsatser kring denna:

Det var ett misstag med en så omfattande invandring!

Fortsättningsvis måste invandringen minska, drastiskt! 4)

Men för sådana tankar sätter alltså grupptrycket i det anständigt/rumsrena lägret stopp. Man håller ängsligt ihop, som några slags flockdjur.

---

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1) Invandringen kan dessutom ge minskade skatteintäkter, både genom att många invandrare ogärna betalar skatt och genom en tilltagande ovilja bland svenskar att betala skatt - därför att pengarna går till ändamål som de inte ställer upp på.

2) Med kännedom om hur den allmänna invandringsdebatten förs - där vi svenskar görs ansvariga för allt som inte fungerar - blir jag misstänksam.

3) Med "elev" menar jag en person som är i skolan för att lära sig. Med "icke-elev" menar jag en person som är där (eller borde vara där), och saknar motivation att lära sig.

4) Därmed inte sagt att skolans problem beror bara på invandringen! Mer om detta i en kommande veckokommentar.