År 2000, vecka 27 |
År 2000, vecka 27 |
Vem är högerextremist?
"Extremhöger". Så kallas invandringskritiker i allmänhet av personer som Anna-Lena Lodenius, Stieg Larsson och Kurdo Baksi. Vad menar de då?
När står en person "till höger"? Vad innebär det i sammanhanget att vara "extrem"? Vet de ens själva? Jag betvivlar det.
Dessa "experter" talar även om "Hat-grupper". Det är ett begrepp som fascinerar mig!
Uppenbarligen underförstås här åtminstone tre saker:
1. Det är fel att hysa negativa känslor i politiken, man får inte tycka illa om något.
2. Dessa "experter" hyser själva inga sådana känslor, de är bara sakliga (utöver sin underliggande godhet). 1)
3. De personer och grupper som "hatar" gör det inte som svar på en situation utan som resultat av sin inneboende ondska (vilken i individuella fall kan spåras tillbaka till en svår barndom osv).
Men om någon slår dig i skallen, kanske både bokstavligen och bildligen, om du på olika sätt blir misshandlad... Det är faktiskt mänskligt - för att inte säga fullt normalt - att då på något sätt reagera. Du kommer att tycka illa om den som gör dig illa.
Upplever man negativa känslor hos invandringskritiker som problematiska - och det gör man kanske rätt i - då borde man intressera sig för orsakerna till dessa känslor.
Jag tänker på Kurdo Baksi, som i sitt sommarpratprogram i P1 nyligen kom in på personer som (enligt honom) var rasister, men inte riktigt ville visa det. Jag minns inte om han just där använde det i hans kretsar nu så populära begreppet "smygrasister", Baksis poäng var hursomhelst att dessa figurer skulle s.a.s. "avslöja sitt rätta jag" när de exponeras och sätts under press.
Detta säger, tycker jag, något om Baksis människosyn.
Min bild är att varje människa har både goda och dåliga sidor. Alla har potentialen att hamna rätt likaväl som att hamna fel - det kan gå i två riktningar. Var någon faktiskt hamnar beror till stor del på omständigheterna.
Vill man att någon ska hamna rätt gäller det att försöka stimulera och uppmuntra, för att medverka till bra förutsättningar. Vill man motsatsen ska man tränga människor i ett hörn, och inte ge dem några utvägar.
Baksis bild är att det finns bara svart och vitt. Vissa människor är hopplöst onda. Dessa "mörka krafter" gäller det bara avslöja och dra fram i ljuset, isolera och straffa.
Detta synsätt går igen i Kurdo Baksis och Stieg Larssons gemensamma artikel i Aftonbladet, kring bilbombdådet i Nacka. "Det kommer att hända igen", förkunnar man.
Javisst, så är det nog. Men varför?
Orsaken ligger till stor del i det polariserade och oförsonliga politiska klimat som inte minst Baksi och Larsson själva medverkat till och fortsätter att medverka till!
De angriper ju inte bara våldsverkare utan överhuvudtaget "rasister" - en kategori som för dem innefattar envar med avvikande uppfattningar:
"Vid sidan av de militanta nätverken fortsätter ett antal högerpopulistiska rasistpartier att underblåsa främlingsfientlighet och invandrarhat."
"Regeringen måste ta initiativ till att skapa ett antirasistiskt centrum. Kampen mot rasism, nazism och intolerans får aldrig stanna."
Vad hoppas Kurdo Baksi kunna åstadkomma med sin verksamhet? Man kan undra!
Baksi talar om "hat-grupper", men vad vore han själv utan sina fiender? Konflikten är ju hans syre. Vore han inte så hotad, vore han ingenting. 2)
ÄN TYDLIGARE i sin människosyn är Expo- och TT-journalisten Stieg Larsson, inte minst i en artikel om Blågula Frågor i Svartvitt/Expo våren 2000.
Det var en sådan artikel som det är omöjligt att bemöta, eftersom den inte innehåller något konkret och gripbart. Larsson kritiserar egentligen inget som vi sagt eller gjort, tyckt eller tycker. Där finns bara en underström av förakt. Grunden för detta förakt är att vi inte "lyckats" med en karriär på konventionellt sätt i samhället.
I Larssons värld är det så att makt ger rätt. Det gäller att vara en "vinnare", man får inte bli en "loser".
Vinnare är den person som når en position med inflytande och anseende, hög lön och bra materiella villkor.
"Loser" (förlorare) är den som hankar sig fram utan att nå något av detta, som arbetar i motvind och mest bara ideellt.
Om en loser ändå tror sig själv om att "vara någon" blir effekten absurd. När vi från Blågula Frågor ansåg oss kapabla att skriva artiklar av en sådan kvalitet att de kunde platsa på en större debattsida gjorde vi oss bara löjliga. I Larssons ögon avslöjade vi en närmast tragikomisk självöverskattning.
STIEG LARSSON TILLHÖR dem som gärna anklagar andra för "högerextremism" och "fascism", men vad är egentligen det ena och det andra?
I den människosyn som Larsson manifesterar finns både en rädsla för det annorlunda och ett förakt för svaghet (eller vad Larsson uppfattar som svaghet). Där finns en uppdelning av världen i "vi" (vinnarna) och "dom" (förlorarna).
Hos Larsson finns också ett ointresse för yttrandefrihet och en oförståelse för demokratiska principer. Hos de redan mäktiga söker Larsson själv (och får) sitt stöd.
När Stieg Larsson således går till storms mot "extremhögern" påminner det ganska mycket om tjuven som skriker "Tag fast tjuven!" 3)
1) Något förenklat. Slående är ju hur dessa anständiga och rumsrena, goda och toleranta, både i ord och handling själva kan manifestera ett hat. Men det sker - som de själva ser det - i ett gott syfte. De har legimta föremål för sitt eget hat. Onda människor får man hata, det är rentav vällovligt att göra det. Ju mer man hatar det onda, desto godare blir man själv.
2) Kurdo Baksi lär har utsatts för olika former av hot inte mindre än 1.000 gånger. Utan dessa hot - skulle Baksi ha fått vare sig Olof-Palme-priset eller Industrifackets kulturpris?
3) Men hur veta att det inte är jag själv som här kopplat detta grepp "tag fast tjuven!"? Enda sättet att nå klarhet om detta är ju en öppen debatt, där alla får komma till tals och argument får brytas mot argument. En antydan om vem som är vad ges genom vederbörandes inställning till en fri debatt.
