I Danmark finns Danskt Folkeparti, i Norge Framskrittspartiet, i Österrike FPÖ osv - alla nationellt inriktade partier med många mandat i respektive parlament. Andra exempel är Belgien, Frankrike och Schweiz.

Sverige har haft en mer generös flyktingpolitik än kanske något av dessa länder, med åtföljande problem. Ändå finns här inget motsvarande parti. Varför?

Jag kan se i huvudsak tre förklaringar:

1. Förtrycket

Repressionen är så mycket hårdare i Sverige än i dessa andra länder. Konsekvent har man vägrat invandringskritiker tillträde till den offentliga scenen, de ska inte "legitimeras". Så vattentät är censuren att vi inte kan komma till tals ens i betalda annonser. Parallellt med detta finns det band av våldshuliganer, som saboterar valmöten och emellanåt bearbetar politiska motståndare med järnrör.

En gång i tiden var ordet "landsförrädare" starkt negativt laddat. Nu har det blivit nästan tvärtom, varje ansats till nationell självbevarelsedrift framställs i media som suspekt.

2. Ankdammen

Sverige har en tradition av fred och välstånd. Svenskarna har vant sig vid att sitta still i båten och lita på överheten: Som enskild medborgare behöver man inte på allvar bry sig, makthavarna vill oss alla väl och besitter gott omdöme. Resultatet blir bäst om man visar tålamod och tar det lugnt. Sådan är grundinställningen och denna auktoritetsbundenhet sitter djupt.

3.

Till detta kommer mer tillfälliga faktorer. Där nationellt-demokratiska partier lyckats har det oftast funnits en karismatisk person i ledningen. I Sverige har någon sådan inte dykt upp.

De krafter som skulle kunna utgöra grunden för ett sådant parti är splittrade eller slumrande. Ansatser finns i form av främst Sverigedemokraterna och SPI, men där finns en osynlig tröskel som man inte lyckats passera.

---

De första två faktorerna är givna. Vad vi som bryr oss skulle kunna påverka är den tredje faktorn.

Här räcker det inte med att blint sikta till erövrande av mandat. Redan innan man börjar valkampanja måste man ha tänkt sig läget att faktiskt ha erövrat 20-30 mandat i riksdagen. Finns då 20-30 personer som kan bära upp dessa mandat?

Med andra ord: ett parti måste börja i rätt ände. Man måste från början lägga tonvikt vid politiska diskussioner, intern studieverksamhet och programarbete. Med detta som grund kan man sedan bedriva ett utåtriktat opinionsarbete.

Jag tror också att ett nationellt-demokratiskt parti inte får fixera sig helt vid invandringsfrågan. I focus måste stå en kamp mot nyliberalismen!

Nyliberalismen, vars yttringar så många svenskar har så påtaliga erfarenheter av. Mer därom i en kommande veckokommentar.