År 2000, vecka 44 |
År 2000, vecka 44 |
Sverige har fått en ny justitieminister, Thomas Bodström, utvald just därför att han har "de rätta humanistiska idealen".
"Rätt" humanistiska ideal i kriminalpolitiken är vad nästan alla våra ministrar och toppbyråkrater i Sverige haft under de senaste tre decennierna. Välviljan gentemot brottslingar har varit gränslös.
Resultaten kan vi alla konstatera: en kraftigt ökad brottslighet, med en motsvarande minskning av tryggheten för medborgarna:
Detta kan avläsas i våra massmedia. Varje dag rapporteras om nya rån, överfall mm.
Vi märker det också själva, i vår vardag. Även om du själv inte fått något stulet, haft inbrott eller blivit misshandlad så känner du förmodligen flera som drabbats.
Statistiken bekräftar intrycket av ökning. Detta gäller framförallt våldsbrott, men även brottsligheten totalt.
Frågan är om Sverige alls kan kallas ett rättssamhälle längre. I begreppet "rättssamhälle" lägger man väl in att en drabbad överhuvudtaget anmäler brottet. Nu sker ofta inte detta, redan därför att det känns meningslöst: uppklarningsprocenten är alltför låg. Till detta kommer att man ibland känner sig hotad, och därför inte vågar koppla in polisen.
Under mitten av 1900-talet var brottsligheten låg i Sverige.
I vårt moderna välfärdssamhälle har egentligen inte funnit någon anledning att begå brott. Det fanns ju arbete för alla. Kunde man trots detta inte arbeta behövde man ändå inte svälta - det fanns ett socialt skyddsnät, ett bidragssytem som omfattade alla. I botten fanns också en, i det stora hela, gemensam värdegrund. Det fanns en social kontroll och ramar för beteende, utanför vilka man normalt inte föll.
En utgångpunkt för vårdideologin var att människan innerst inne är god. Om hon trots detta begår brott finns orsaker till detta, främst samhälleliga sådana. Det gäller att återföra brottslingen till ett hederligt liv.
Samtidigt fanns i det kriminalpolitiska tänkandet en nykter realism. Det var en differentierad straffskala som lanserades, avsedd för olika typer av brottslingar. Man kan tala om tre nivåer:
1. För förstagångsförbrytare, med god prognos, kunde utdömas villkorlig dom eller skyddstillsyn.
2. För andra förbrytare kunde det bli fråga om fängelse, med tidsbestämda straff.
3. För grova vaneförbrytare kunde utdömas internering, dvs tidsobestämda frihetsberövanden.
Det fanns även särskilda ungdomsfängelser, för personer i åldern 18-21 år. Också där var straffen tidsobestämda.
Idag finns varken ungdomsfängelse eller internering. Ur boken "Brott, straff och kriminalvård" från 1992:
"År 1974 ansågs tiden vara mogen för att avskaffa ungdomsfängelserna. Detta år tillkallades en utredning för att överväga frågor som hängde samman med en sådan förändring. Betänkandet om ungdomsfängelse, SOU 1977:83, ledde till att påföljden avskaffades 1980.
Kritiken mot de obestämda straffen hade då utvecklats så långt att även den andra tidsobestämda påföljden, internering, utmönstrades ur straffsystemet 1981."
Vem har tjänat på denna "humanisering"? Definitivt inte medborgarna i allmänhet! Det är tveksamt om ens brottslingarna kan ses som vinnare på den.
Även i övrigt har det gått utför. Från början fanns en tanke om att den som begått brott och därigenom skadat andra människor hade någonting att sona. Vårdideologin låg i och för sig i linje med detta - man skulle förändras, man hade ett dåligt liv att försöka lägga bakom sig.
Men i takt med att fängelserna utrustats med alla moderna bekvämligheter har man kommit bort från denna grundsyn. Redan på 60-talet dök det upp fackliga organisationer för fångar och nu anser sig fångar ha rätt att ställa krav som medborgargrupper, vilkasomhelst. Permissioner och frigivning innan den utdömda strafftiden är slut betraktas som rättigheter. Det är inte längre fråga om att sona ett brott.
Således är våra fängelser nu knarkcentraler, således har människosmugglare kunnat fortsätta sin brottsliga verksamhet från fängelset, således kunde polismördare få ut pass och resa till Costa Rica. Det lär t.o.m. vara så att interner kan skapa en hotbild för fängelsepersonal.
Jag tror det vore bra att hålla fast vid tanken på differentiering:
A. I första hand se till att unga inte begår brott och aldrig kommer in i kriminella karriärer. Genom nolltolerans i hem och skola, på gator och torg. Genom snabba och märkbara reaktioner: polisen måste ha rätt att hålla kvar unga förbrytare, oavsett ålder.
B. I andra änden finns den yrkesmässiga maffiaverksamheten och de hopplösa fallen av grova återfallsförbrytare. Här skulle behövas interneringsstraff på lågbudgetnivå, utan permissioner.
Humant? Den aspekten är av underordnad betydelse. Avgörande är vad som kan vara ändamålsenligt.
Ändamålsenligt för att upprätthålla ett rättssamhälle. Ändamålsenligt för att skapa trygghet åt vanliga medborgare, som själva lever ett hederligt liv.
