Den 3 mars har riksdagen att ta ställning till ett nytt lagförslag från regeringen, mot "etnisk diskriminering i arbetslivet". Detta har två olika utgångspunkter.

DEN ENA är att invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden. På grund av sitt utseende, sitt namn eller sitt födelseland får de inte de arbeten som de rätteligen borde ha, utifrån sina kvalifikationer. Denna diskriminering utgör den kanske viktigaste orsaken till den höga arbetslösheten bland invandrare.

DEN ANDRA är att invandrare i olika sammanhang ska finns representerade i proportion till sin andel av befolkningen. Så är idag ofta inte fallet, och detta måste rättas till.

De här två tankegångarna står ju i strid med varandra:

Den första betyder att man ska motverka en existerande diskriminering - kvalifikationerna ska vara utslagsgivande.

Den andra betyder tvärtom att man kan bli tvungen att diskriminera, för att uppnå representativtet. Nämligen om orsaken till "snedfördelningen" är resultatet av olikheter i kvalifikationer.

Vilket rimligen ibland kan vara fallet. Det tar ju tid att komma in i ett nytt samhälle. Redan språket kan utgör ett viktigt handikapp, för många ett livslångt sådant.

Kan sådant åtgärdas genom lagstiftning?

Innebörden av den nya lagen blir att

1. Arbetslösheten kan komma att stiga. Småföretagare hotas av dryga skadestånd vid anställningar. Därigenom kan nyrekrytering komma att bli en form av underjordisk verksamhet, utanför varje insyn från arbetsförmedlingar. Många företagare kan avstå från att nyanställa överhuvudtaget.

2. Orättvisor skapas gentemot etniska svenskar. Formellt sett framhäver lagen betydelsen av formella meriter och kvalifikationer, samtidigt inskärps att ett "mångfaldstänkande" måste till hos arbetsgivarna. Följden kan bli att svenskar får stå tillbaka vid nyrekrytering, utbildning och kompetensutveckling, dvs de diskrimineras.

Kommer våra riksdagen att antaga detta lagförslag? Mot bakgrund av PUL i höstas finns väl anledning att frukta det värsta.

Jesus lär ha sagt om sina bödlar "Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!" Något motsvarande kan inte sägas om våra riksdagsledamöter. Det är deras skyldighet att veta vad de gör! Och riksdagsledamöterna behöver inte vara okunniga om innebörden av föreliggande regeringsförslag - fakta finns att tillgå.