Några av de många tänkvärda raderna i Maria-Pia Boethius´ bok "Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land", löd:

"...i de moralsystem jag känner till, till exempel det kristna, Gandhis, Dalai Lamas och Buddas finns utrymme för ånger, botgöring, mildhet. En moral där inte förlåtelse ingår är inte moral utan fanatism....

Dessa politiker och byråkrater har nu ställts ut vid den moderna skampålen. Den är inte längre belägen på kyrkbacken, dit alla kan gå och betitta och okväda syndarna - den finns på de lokala och nationella tidningarna och TV-kanalerna.

Gammal mänsklig klokskap talar alltid om förlåtelse. FÖRLÅTELSE. De är som om detta ord kommit fullkomligt ur bruk i Sverige. Minns ni? Man lär av sina misstag. Den som syndat och blivit förlåten blir i allmänhet en bättre människa."

Det här ger mig associationer åt två skilda håll. Två varianter på icke-förlåtelse.

1.

I det första fallet handlar det om att man inte kan få förlåtelse, även om man skulle be om det. Märkligt nog behöver det här inte vara fråga om några grova brott. Det kan gälla ett porrklubbsbesök med skattemedel eller annat småfiffel. Har det väl blivit en affär för media sitter stämpeln där i pannan, för evigt.

Ja, det behöver inte gälla brott överhuvudtaget. Tag aktiva invandringskritiker. Några har hängts ut på helsidor i Expressen, med förbrytarporträtt. Onda människor!

Skulle vi som företräder Blågula Frågor sluta med denna verksamhet och istället starta föreningen "Barnens bästa", är det osäkert om det skulle godkännas i media. Risken är att den farlighets-stämpel vi förvärvat hänger med, på livstid.

Nu ska man väl "aldrig säga aldrig". Det finns naturligtvis alltid en möjlighet, om man krälar i stoftet, genom att både ta avstånd från vad man tidigare sagt och aktivt angripa ännu verksamma invandringskritiker. Gärna också hylla dem som pläderat för ökad invandring.

Jag känner till åtminstone ett historiskt exempel i den riktningen. Det gäller Zeta Höglund, som ledde det socialdemokratiska ungdomsförbundets utbrytning ur SAP 1917 och som var ledare för Sveriges Kommunistiska Parti under dess första år. Han lyckades ju senare komma tillbaka och göra karriär inom socialdemokratin, blev partiets starke man i Stockholm.

Priset för detta var en biografi om Hjalmar Branting, där denne hyllades. Det var s.a.s. Zetas återinträdesbiljett i SAP. (Detta inte nämnt som kritik av Zeta. Jag tror han gjorde rätt - det Moskva-styrda kommunistpartiet var verkligen inget att satsa på! Förmodligen gjorde han dessutom nytta inom socialdemokratin).

Så visst är "förlåtelse" möjlig, och inte nödvändigtvis till ett orimligt högt pris. Min poäng är ändå att det för "politiska brott" kan komma att dömas anmärkningsvärt hårt. Det halkar lätt iväg. Det är inte säkert att den anklagade får någon chans att försvara sig, han/hon får kanske inte ens veta vad anklagelsen gäller.

Inom politiken finns ofta en ambition att demonisera och stöta ut meningsmotståndare, det finns en ovilja att vara konstruktiv. Istället för att ta fasta på det positiva hänger man upp sig på enskilda detaljer, och tillåter där inga reträtter.

(Ett exempel på det sistnämnda förekom i höstas på Passagens konferens politik. Debattören K hade presenterat några statistikuppgifter, och fått kritik. K återkom då med nya och lägre siffror, som dock inte ändrade argumenteringen. För denna korrigering fick K kritik av S, som ville bita sig fast vid de första siffrorna!)

2.

Den andra varianten av icke-förlåtelse är att man inte förväntas be om förlåtelse - trots att det kan vara fråga om mycket grova brott.

Man kan ha misshandlat och skadat en annan människa för livet, kanske t.o.m. mördat - ändå behöver man inte känna skuld och ånger, inte inse att man egentligen gjort något fel. Det är aldrig fråga om att man sitter i ett svensk fängelse därför att det finns ett brott att sona.

Betecknande är texten i en vacker Hoolabandoola-låt från 60-talet. Där sjöngs om en person som satt i fängelse "för nåt man aldrig gjort". De flesta som sitter i fängelse gör det väl för att de brott som de faktiskt har begått, ofta grova brott - men det var tydligen ett faktum som inte kunde erkännas.

Istället för sonande av ett brott handlar det om rättigheter för de intagna. Allmänt känt är ju de materiella bekvämligheterna, som god mat och TV på rummet, motionsanläggningar och dagpenning. Viktigare är dock mentaliteten: föreställningen att man även efter att allvarligt ha skadat en annan människa ska kunna uppträda som en kravmaskin, och agera som om inget allvarligt egentligen har hänt.

Jag ser framför mig Christer Pettersson - solande sig framför TV-kamerorna efter den friande domen i Palmemålet. Stor triumf: oskyldig. Inte desto mindre hade Pettersson före Palmemordet mördat en annan människa. Detta var nu som bortblåst.

Eller tag "Kungen av Kungsan" från det sena 80-talet. Paolo Roberto. Efter att ha misshandlat ett stort antal människor, ofta kanske svårt, har han nu blivit kändis, adopterats i innekretsar och fått ha eget TV-program.

Samma mekanism har märkts många gånger tidigare. Det kanske tydligaste exemplet är Clark Olofsson, som som blev intervjuobjekt och gjordes till hela svenska folkets "Clark".

Brottslingarna förvandlas av media till kändisar och deras brottsliga handlingar kan bli till språngbrädor i en karriär.

Den rådande tolerans- och vård-ideologin måste också ersättas med ett strafftänkande, där kraven riktar sig från samhället mot den kriminelle, inte från den kriminelle mot samhället!

Villkorliga domar ska verkligen vara villkorade. Villkoret för att släppas fri ska vara att man uppriktigt ber om förlåtelse och avger ett högtidligt löfte om att inte mer begå brott. Ett villkor måste också vara att brottsoffret är berett att ge förlåtelse.

Hur var det Boethius skrev? "Man lär av sina misstag. Den som syndat och blivit förlåten blir i allmänhet en bättre människa."