Med automatik klassar media varje form av nationalism som höger, eller rentav högerextremism. Förespråkande av mer invandring och en generösare flyktingpolitik klassas som vänsterståndpunkter.

På motsvarande sätt associeras hårda tag mot brottslingar med att stå till höger - "förståelse", "tolerans" och icke-straff med att stå till vänster.

Det reser frågan: Vad är kärnan i att stå politiskt till vänster?

Begreppet "vänster" har i huvudsak två aspekter. Det handlar dels om makt, dels om materiella villkor. Närmare bestämt:

1. Demokrati. Alla ska ha inflytande i samhället. Även människor ur underklassen ska kunna påverka sin situation.

2. Jämlikhet. Alla ska ha en materiell trygghet, standardskillnaderna i samhället ska inte vara stora.

Däremellan, eller övergripande, finns en tredje aspekt:

3. Värdighet. Alla ska möta en grundläggande respekt, envar har sitt människovärde.

När förknippat med detta senare är solidariteten. Man ska hålla ihop, och hjälpa varandra. Här handlar det alltså om en ömsesidighet, inte om ett ensidigt kravställande. Arbetarrörelseparollen "Gör din plikt - kräv din rätt!" uttrycker detta tydligt. Envar har också ett ansvar.

Här har efterhand skett en förskjutning. Solidariteten har blivit alltmer storskalig och institutionaliserats genom statliga transfereringssystem, hanterade av heltidsanställda byråkrater ur medelklassen. Med detta följer två moment:

Dels sprider sig en attityd av ensidigt kravställande. Systemet missbrukas i allt större omfattning.

Dels sker en klientifiering, där människor blir objekt - föremål för åtgärder. Med detta vinner en "tycka-synd-om-mentalitet" terrräng.

Frågan blir där: vem är det mest synd om? Vilken grupp i samhället är mest "utsatt" eller mest "utslagen"? Längst till vänster blir att fokusera på den grupp, vilken har det allra eländigast. Det var här man spårade ur.

Urspårningen ligger på två plan.

A. Ansvarsbefrielsen. På en "utsatt" ställs små eller inga krav. Häri ligger ett dubbelt förakt - dels gentemot de "utsatta", dels gentemot dem som i egenskap av skattebetalare och/eller brottsoffer får betala priset för denna "humanitet". Vilken dessutom är föga ändamålsenlig, om man vill få vederbörande ut ur sin "utsatthet".

B. Gränslösheten. Plötsligt handlar det inte längre bara om de människor som är födda i Sverige eller är svenska medborgare. Plötsligt utgör hela världen ett fält för den som vill ta en utsatt grupp under sina vingar.

Plötsligt har det skett en frikoppling mellan dem som beslutar om "solidaritet" och dem som får stå för notan. Det tillämpas ingen demokrati i sammanhanget.

Inte heller kan resultatet av den förda invandrings- och flyktingpolitiken sägas ha blivit mer av jämlikhet. Tvärtom: klassklyftorna i Sverige är större än på länge

För att kunna bedriva en politik i strid mot svenska folkets intressen och mot dess vilja har denna politik åtföljts av aggressiva propagandakampanjer. Vi har inte behandlats med respekt.

MIN UTGÅNGSPUNKT är folkhemstanken. Vi svenskar finns, och vi har vissa fullt legitima intressen. Det är rentav vår skyldighet att försöka värna en framtid för vårt land och vår unga generation.

När jag säger mig stå till vänster vill jag framförallt värna den svenska arbetarklassen och andra grupper i vårt samhälle som saknar gräddfiler och fallskärmar.

Först måste vi klara av att hjälpa oss själva och visa varandra respekt. Sedan kan vi kanske också visa solidaritet utåt, och hjälpa människor i andra länder - men det måste då få vara vårt eget beslut.

Vänstergerillan i Uruguay, "Tupamaros", hette egentligen "Movimiento de Liberacion Nacional" - Rörelsen för Nationell Befrielse. Det är fullt möjligt att vara nationalist och samtidigt stå till vänster.

I Sverige som i Latinamerika.