En röst i radion tyckte nyligen att Sverige ska sända "trupp" till Kosovo. "Trupp" blir, vad jag förstår, detsamma som svenska män. Unga svenskar skulle sändas utomlands för att kanske deltaga i strider.

Demokratiska nationalister i Sverige framställs med automatik som företrädare för något aggressivt. Ändå vill vi bara att alla ska vara rädda om Sverige och att sunt förnuft ska råda. Minst av allt förespråkar vi våld - någonstans.

Men samma kretsar som monstrifierar oss kan själva förespråka att svensk trupp ska sändas utomlands för att deltaga i krig! För mig framstår detta som en paradox.

Bo Rothstein, professor i statskunskap, begär inte att unga svenskar ska riskera sina liv. Han har ett annat förslag. I Aftonbladet den 24/1 föreslår han att Sverige ska försöka få NATO att bomba Belgrad, "tillbaka till medeltiden":

"Först efter att detta skett kommer regimen i Belgrad att vara värd att ta upp förhandlingar med.

Militärt är det numera en lätt uppgift. Förmå Nato att sätta upp en veckoplan för Milosevich. Idag, söndag, slår vi ut presidentpalatset och övriga administrativa byggnader. Imorgon, måndag, lägger vi era kraftverk i ruiner. På tisdag är det de militära installationernas tur, alla sambandscentraler, förläggningar och vad som finns av militär industri kommer att förstöras. På onsdag är det infrastrukturens tur, alla järnvägsknutar i landet kommer att förstöras. Och så vidare.

Ett kraftfullt svenskt stöd för en sådan linje skulle kanske förmå de Natoländer som är tveksamma att ta reson."

Förmodligen har Rothstein rätt såtillvida att detta skulle vara militärt genomförbart. Huruvida ett svenskt stöd för en sådan linje skulle påverka andra länder i önskad riktning är däremot svårbedömt. Har Sverige längre ett sådant anseende internationellt? Har vi* inte nu hunnit grundmura ett rykte som ofattbart dumma och omdömeslösa?

Ett annat frågetecken gäller naturligtvis konsekvenserna av en sådana militär aktion, om den genomfördes. Hur skulle Ryssland förhålla sig passivt, eller skulle resultatet bli en gnista som 1914, där det ena ger det andra, och hela Balkan sätts i brand?

Rothstein ser en parallell, men den är en annan:

"Om dessa ledare för den svenska opinionen varit tillstädes 1944 skulle de argumenterat för att de allierade aldrig skulle gå över Rhen och att de genast skulle sluta bomba Berlin. Eisenhower skulle beordrat halt för den allierade armén i Frankrike, Sukov för Röda Armén i Polen. Istället skulle man skickat förhandlare till Berlin och försökt åstadkomma en uppgörelse med Hitler. Man skulle naturligtvis också bett att få skicka civila rapportörer till Tyskland för att inspektera koncentrationslägren för att se till att internerna behandlades humant."

Innebär inte detta att bagatellisera Hitler och de tyska nazisternas förehavanden?!

Först krossades all opposition - systematiskt och med brutalt våld. Varje inslag av demokrati avlägsnades.

Sedan började man förfölja judarna, vilket så småningom mynnade ut i Förintelsen.

1939 ockuperades Tjeckoslovakien och Polen, därefter ytterligare ett antal andra länder.

1941 angreps Sovjetunionen och ett fullkomligt skoningslöst krig inleddes. Tillfångatagna eller inringade soldater massakrerades - bara i förintelseslagen vid Kiev och Vyazma-Brjansk dödades över en miljon människor. Totalt kostade Hitlers angreppskrig 20 miljoner sovjetmedborgare livet.

Nazisternas krigföring riktade sig i hög grad mot civilbefolkningar. I England terrorbombades städer. I Jugoslavien avrättades 100 civila för varje dödad tysk soldat. I Ryssland ansågs slaviska folk vara "Untermenschen", och behandlades därefter.

Milosevic må vara en ärkeskurk, men det måste ändå finnas plats för nyanser och proportioner!

Inget säger att bara för att Nazi-Tyskland invaderas och Hitlerregimen krossades med våld måste samma procedur, "i konsekvensens namn", upprepas 54 år senare mot Jugoslavien och Milosevic.

TILL SIST en annan reflexion.

Varför blossade strider upp i Kosovo just nu? Varifrån får UCK sina vapen och hur kommer det sig att extremister tagit ledningen där? Kan det vara så, att svensk flyktingpolitik spelat en roll i sammanhanget?

I samband med de senaste skriverierna om Sjöbo - några kosovoalbaner som förvärvat svenska medborgarskap ville flytta dit - tog de politiskt korrekta till brösttonerna: de människor som Sven-Olle Olsson inte ville ha dit var svenskar, "punkt slut".

Som Sven-Olle träffande påpekade i en tidningsartikel skulle ingen komma på tanken att betrakta till Amerika emigrerade svenskar som indianer.

Men antag att man faktiskt blir svensk, "punkt slut", så fort man fått sitt svenska medborgarskap. Vad ska då sägas om de "svenskar", som nu är nere i Kosovo och krigar? Några intar t.o.m. en ledande ställning inom UCK.

Johanna Hildebrandt i DN den 6/9 -98:

"Den kosovoalbanske UCK-ledaren Lum Haxhiu har kommit hem till Sverige efter fem månaders krig. Han är sårad i benet av granatsplitter... För sex månader sedan bestämde sig denne 39-årige poet och hemspråkslärare att han skulle bli soldat. Han lämnade sin fru och tre barn i Malmö och reste till Kosovo där han blev kommendant i byn Junik.

Striderna var hårda men kampen för frihet ska han fortsätta.

- Ända till slutet, säger han på nästan perfekt svenska."

Jag kan inte se annat än att vi här stött på ytterligare en av dessa paradoxer. Vid en tidpunkt när det ännu inte brutit ut något krig i Kosovo begär man asyl i Sverige, söker skydd. Och man får det. Man accepteras som flyktingar, eller får stanna av humanitära skäl.

När man väl fått det, och hunnit bli svenska medborgare, då återvänder man till Kosovo - för att sätta igång eller deltaga i ett krig! Är inte själva idén med flyktingskap att man vill komma bort från krig?

Och varför flydde man just till Sverige? Varför valde man inte istället Albanien, som var grannland och där man dessutom talade samma språk? För den som inte är helt dum eller av korrekthet förblindad blir svaret uppenbart: här i Sverige får man bidrag som inte skulle varit aktuella i Albanien.

Vad som faktiskt skett är också att kosovoalbaner i Sverige kunnat skicka en hel del pengar till Kosovo, som framgått av flera tidningsartiklar. Redan de generösa bidragen till stora familjer ger möjligheter till detta. Därtill kommer att inte alla kosovoalbaner i Sverige levt hederligt, det har förkommit både stölder och knarkaffärer. Det är inget djärvt antagande, att en del av dessa pengar går till vapeninköp.

Vad kan då göras för den lidande civilbefolkningen i Kosovo? Den enda framkomliga vägen - för att få stopp på dödandet - är någon form av kompromiss, i form av begränsat självstyre för provinsen. Problemet är att när våldet och hatet börjat sprida sig blir det svårt att skapa en fredlig och trygg situation.

SÅ MYCKET SJÄLVKLARARE borde vara att försöka undvika en liknande situation av etnisk splittring, här i Sverige. Varför skapa problem, där man inte har dem?

 

 

 

 

---

* Dvs inte alla svenskar, utan de som har makt och fattar besluten samt de som tiger och samtycker!