Alexandra Pascalidou fick just inga åhörare vid det rasism-seminarium som Lärarförbundet anordnade den 1 november. Kan det tolkas som att lärarna i Skåne inte upplever just rasism som det stora problemet i skolan? Kanske uppfattar de andra orsaker till det faktum att skolan nu sprungit in i väggen?

Det är ju ett allmänt konstaterat faktum, att skolan misslyckats. Där finns ofta inte en undervisningssituation, och eleverna lär sig inte vad de ska. Länge har detta dolts genom "snäll" betygssättning, men nu kan det inte längre döljas. Många av de på tidigare nivåer godkända visar sig sakna nödvändiga förkunskaper för att klara sina fortsatta studier. Detta har kunnat fortgå, därför att "ingen" har sagt ifrån. På individnivå och på kort sikt har den mest lönsamma strategin varit att tiga och flyta med.

Men nu har man alltså nått vägs ände. Sverige har högkonjunktur och arbetslivet ropar efter arbetskraft - men lyckas inte rekrytera. Trots att den öppna arbetslösheten ligger på 5 procent! Det gått så långt att Sveriges ställning som industrination börjar hotas.

Vägs ände har det nått också genom att man kommer in i i ond spiral beträffande personal. Lärare bränns ut och att det blir svårt att få tag i personer som vill bli lärare. Då hjälper det ju inte om politiker talar om att höja kraven på lärarna.

Det är inte längre möjligt att tiga eller släta över med tomgångsfraser. Således har något nu börjat hända i debatten om skolan. 1) En svidande skolkritik framfördes i oktober av Christina Claesson och det blev en intensiv och rak debatt i Skåne.

Claessons kritik mottogs i stort sett välvilligt. En förklaring ligger i att det gått så långt. Många människor hade länge "knutit näven i byxfickan", det fanns ett uppdämt och berättigat missnöje med denna anti-skola. Stor betydelse hade naturligtvis att Christina Claesson skrev så bra, och är en etablerad författare.

Men samtidigt var det viktigt att Claesson inte överskred en viss gräns. Hon begränsade sig till att beskriva sina erfarenheter och iakttagelser, till att kritisera tillståndet i skolan. Hon lade inga egna förslag till förändringar. 2)

En som däremot gjorde detta var Hans Persson, utbildningsdirektör i Malmö. Han föreslog åtgärder för att bromsa inflyttningen av flera invandrare till Malmö. Bakgrunden till hans förslag var den höga andelen elever med utländsk bakgrund och dåliga svenskkunskaper i många skolor. Detta skapar ju problem i undervisningen.

Tillbaka till Christina Claesson: hon fick massor av beröm för visat civilkurage. Det förutsattes kräva mod att föra fram kritik. Är inte det tankeväckande?

Varför ska detta behöva kräva sådant mod?! Måste inte kritik hela tiden finnas i en levande demokrati, ska inte det vara ett naturligt inslag i vårt samhälle?

Vad är det för övrigt, helt konkret, som händer om man säger ifrån? Vilka mekanismer som slår till, hur tar sig bestraffandet uttryck? För det är väl inte helt grundlöst, att så många är så rädda?

I princip har vi här att göra med tre grupper av människor:

1. Den stora gruppen som hukar och tiger.

2. De som säger ifrån om missförhållanden.

3. De som ingriper mot dem som säger ifrån.

Då kan man ju bli nyfiken: Vilka är dessa personer och grupperingar som slår vakt om tigandet? Vilka är det som håller i yxan, när det ska skapas rättning i leden?

Fallet Hans Persson utgör ett exempel. Snart trädde där fram ett antal miljöpartister - Birger Schlaug, Lotta Nilsson-Hedström, Jabar Amin 3) och Matti Laukkanen - med en artikel i Sydsvenskan. De jämförde Persson med Sven-Olle Olsson i Sjöbo 4) och Perssons förslag förklarades vara inhumant. Det innebar att "urskilja de s.k. invandrarna och dessutom stämpla hela gruppen som bärare av problem."

Segregationsproblem finns visserligen, enligt mp:arna, men det beror på "avsaknaden av en fungerande integrationspolitik" - för vilket politikerna bär ansvaret. Något behov av att bromsa inflyttningen av invandrare till Malmö såg de inte, deras recept var extra svenskundervisning åt elever med invandrarbakgrund.

Inte heller utbildningsnämnden i Malmö såg något egentligen problem - där gav en enig nämnd Hans Perssons förslag "rejäl bakläxa". 5) Nämnden hade nämligen statistik som visade att Perssons uppgifter om nyinflyttning av invandrare till Malmö varit överdrivna.

Människor som befann sig mitt i skolverkligheten reagerade dock på ett annat sätt. De upplevde akuta problem och törstade efter konstruktiva förslag. På Värner Rydénskolan i Rosengård stödde en stor majoritet av lärarna Hans Persson. 6)

Redan före miljöpartisterna hade Luciano Astudillo 7) trätt fram mot Perssons förslag, med ett snarlikt resonemang:

"- Det han säger är att för många elever med invandrarbakgrund utgör ett problem för skolan, han säger inte att skolan misslyckats med undervisningen av eleverna på gymnasiet."

Inte en tanke på att det senare kan sammanhänga med det förra, att undervisningen har misslyckats just därför att problemen blivit större än vad skolan klarar av!

Mer resurser - det är både miljöpartisternas och Astudillos recept. Men får man klasser med nästan bara invandrarelever, då kommer det att krävas väldigt många lärare för att ge dessa elever någorlunda likvärdiga villkor med elever i helsvenska klasser!

Astudillos egentliga invändning var att Hans Perssons uttalande skulle riskera att "öka på främlingsfientligheten" genom att framställa det som ett problem att ha klasser med en hög andel invandrare. Men det är ju ett problem! Det är ett faktum, att det är så. Det påverkar undervisningens kvalitet och resultat.

Vad som skulle kunna göras, för att motverka en bieffekt av främlingsfientlighet, är ju att invandrare går i bräschen för krav på invandrarstopp. Så som man delvis gjort i Botkyrka. Då behöver det inte framstå som riktat mot invandrare. Men här gör Astudillo precis tvärtom. 8)

Ett annat argument som Astudillo anför går ut på att han personligen tar anstöt: "Som invandrare känner man sig utpekad som ett virus, en sjukdom i en annars frisk kropp."

Innebörden av detta skulle i klartext vara:

Vi har ett dilemma, två intressen står mot varandra. Å ena sidan är skolan dålig och behöver åtgärdas. Å andra sidan störs Luciano Astudillos känsloliv av de åtgärder som skulle kunna förbättra läget i skolan.

Det senare - Luciano Astudillos person - ska då väga tyngst.

"LUCIANO ASTUDILLO KRÄVER URSÄKT AV UTBILDNINGSDIREKTÖREN". Så löd rubriken i Sydsvenskan den 6/10.

Det låter på något sätt bekant. Avskeda! Uteslut! Skäms! Avgå! Den typen av krav har rutinmässigt väckts, när någon sagt något som inte behagat. Profilen framför andra i det sammanhanget är ju Kurdo Baksi 9) och han tycks ha "bildat skola". En av hans efterföljare är uppenbarligen Luciano Astudillo.

Här handlar det om att bestraffa och skrämma, tysta och isolera. Inte om att bemöta i sak, att samtala och lyssna på varandra. Eftersom man själv har 100% rätt finns inget behov av något annat.

Det säger sig självt, att de 82 Rosengårdslärarnas ställningstagande för Hans Persson inte föll Astudillo på läppen. Så det blev ett möte mellan honom och några av dem. Normalt i sådana sammanhang, när politiker kommer ut till en arbetsplats, är att de visar en någorlunda respektfull attityd. De kommer för att lyssna och informera sig. Så icke i detta fall.

Uppenbarligen uppträdde Luciano Astudillo på ett sätt ganska snarlikt de stökiga elever som dessa lärare har att arbeta med dagligen. Han var där för att mästra, inte för att lyssna. Enligt lärarna upprepade han, likt ett mantra, sin fras: "Vi får inte se invandrare som ett problem".

I sin insändare i Sydsvenskan den 2/11 svarade några av lärarna:

"Nej, förvisso inte. Detta skulle innebära att stora delar av lärarkåren på vår skola skulle se sig själv som ett problem.

Skolans uppgift är att ge eleverna möjlighet att tillägna sig de kunskaper och färdigheter som vuxna människor behöver för att kunna ta aktiv del i samhällslivet. Den uppgiften är svårare om eleverna inte har med sig svenskan som modersmål när de börjar skolan. Uppgiften försvåras ytterligare om eleverna inte får tillgång till det svenska språket på sin fritid.

På Värner Rydénskolan har 97 procent av eleverna inte tillgång till svenska språket annat än under sina lektioner. Tyvärr är det också så att elever som flyttar in till Rosengård från mindre invandrartäta kommuner tenderar att förlora sina färdigheter i svenska. Det säger sig självt att våra elever är missgynnade av den här situationen. Det innebär inte att eleverna i sig själva utgör någon sorts problem."

Sydsvenskans ledarredaktion tillhörde dem som prisade Christina Claesson 10), och delade uppfattningen att här fanns allvarliga problem. Men beträffande åtgärder lät det den 14/10 så här:

"Malmö har idag en stabilare ekonomi än någonsin under 1990-talet. Ordentliga resurser måste satsas på skolorna.... kan staden inte klara uppgiften på egen hand måste staten gripa in med stöd och hjälp."

Återigen alltså: mer resurser. I den givna situationen behövs kanske detta, men hur kommer det sig att undervisningen blivit så resurskrävande och varför har det tidigare gjorts sådana nedskärningar inom skolan? Bådadera sammanhänger med den förda invandringspolitiken, som varit kostsam.

En första åtgärd, för att långsiktigt kunna vända utvecklingen måste vara att ändra denna politik. Under 1998 beviljades cirka 40.000 permanenta uppehållstillstånd i Sverige - vilket låg över genomsnittet för den senaste 15-årsperioden. Den siffran måste åtminstone halveras. 11)

För det andra måste det skapas lugn och ordning i skolan, så man får en undervisningssituation. Här handlar mindre om resurser än att ta sig samman och bestämma var skåpet ska stå. Kanske bör man ägna de första veckorna av varje låsår till att gemensamt - elever, föräldrar och skolpersonal - diskutera vad man vill med sin skola och komma överens om ett gemensamt projekt 12).

---

Se vidare: Rapport från en snällistisk skola

På Cuba har eleverna skoluniform.

 

 

---

1) Visserligen för sent - en generation är till stor del redan kvaddad - men ändå. Bättre sent än aldrig.

2) Detta här inte nämnt som kritik - bara som ett konstaterande. Hade hon på det stadiet överskridit den gränsen, då hade hon sannolikt blivit alltför kontroversiell. (Kravet om att "lägga ned skolan" var väl att betrakta som retoriskt).

3) Jabar Amin har dock tidigare låtit på ett helt annat sätt, innan han kom med i Miljöpartiet. På DN Debatt den 9/11 -86 presenterade han resultatet av en studie som han gjort. Underrubriken på artikeln löd" "Ointresse för det svenska samhället ligger bakom invandrares underrepresention." I ingressen sägs: "Invandrare och deras barn är underrepresenterade inom politik, förvaltning, medier och organisationer. Många tror att detta beror på etnisk diskrimineringar. Men så enkelt är det inte..."

4) Med detta inte sagt att jag delar kritiken mot Sven-Olle. Hur man än bedömer honom är det dock ett faktum är att han är grundligt nedsvärtad och stämplad, vilket gör honom användbar för att svärta ned andra, genom att koppla ihop.

5) Sydsvenskan, den 7/10 -99.

6) 82 av Rosengårdsskolans 100 lärare. Sydsvenskan den 20/10 -99.

7) Han som inte blev ny förbundsordförande i SSU. Något som Juan Fonseca (KvP 6/8 -99) tolkade som utslag av rasism: "Svensk socialdemokrati är inte mogen för en förbundsordförande med svart hår. Luciano är klar, rak och företräder fattiga människor. Men partiet vill bara ha lydiga invandrare".

8)

9) Baksi har t ex krävt åtgärder mot Kajsa Ekholm-Friedman, för de åsikter eller snarare vetenskapliga konstateranden, som hon gjort kring mångetnicitetens inverkan på sammanhållningen i ett samhälle. Baksi reagerade även på ett rån i en kyrka i Uppsala - dvs inte själva rånet (som var mycket brutalt) utan på att polisen på sin radio givit ett olämpligt formulerat signalement på rånarna ("blåneger").

10) En kommunpolitiker som Ingmar Reepaluu har också önskat träffa Christina Claesson, för att ta del av hennes synpunkter, efter hennes två veckor i Stenkulaskolan. Något särskilt intresse för att träffa skolans ordinarie person, som varit där i flera år, har han dock inte visat. När skolans kurator, Nilofar Shirinbek - redan före Claessons besök - hörde av sig till politikerna med samma typ av synpunkter, togs ingen notis om dem.

Det handlar - som så ofta i vårt samhälle - inte bara om vad som sägs, utan än mer om vem som säger det, i vilket sammanhang och hur det sägs.

11) Men ska fri bosättningsrätt gälla även fortsättningsvis, med koncentration av nyinvandrade till redan invandrartäta områden, då räcker det knappast med en halvering.

12) Ett gemensamt projekt - dvs dels målet för skolgången, dels regler för att skapa en bra arbetssituation, samt sanktioner vid brott mot reglerna.