År 1999, vecka 45 |
År 1999, vecka 45 |
TV-journalisten Elisabet Höglund ger i Aftonbladet den 3/11 -99 sin syn på uppfattningar som finns runtom i Europa kring invandringen:
"...många EU-länder ser på flyktingarna som ett politiskt 'problem', dels därför att det förstås kostar pengar att ta hand om flyktingar men också därför att flyktingar kan leda till sociala problem i mottagarlandet och även till etniska konflikter. Därför vill många EU-länder ta emot så få flyktingar som möjligt... Detta är tyvärr ett politiskt faktum i Europa. Regeringarna i många EU-länder är negativt inställda till flyktingar..."
"Det som ska kritiseras är de handlingsförlamade politiker som medverkar till att rasism och främlingsfientlighet breder ut sig genom att ge efter för främlingsfientliga strömningar i samhället...".
Vad är det Höglund säger?
Hon tillstår i och för sig att flyktinginvandring kostar pengar. Hon ser även att den kan medföra sociala problem och etniska konflikter.
Ändå ska denna invandring inte ses som ett problem. Det betyder nämligen att vara negativ till flyktingar, att ge efter för främlingsfientliga strömningar och att medverka till spridning av rasism.
Regeringarna i Frankrike, Spanien, Finland, Storbritannien, Portugal, Österrike m.fl. får sig en rejäl knäpp på näsan av Höglund.
ANTAG ATT dessa regeringar faktiskt skulle följa hennes recept. Det skulle innebära att de körde över breda folkopinioner och markant ökade sin flyktinginvandring. Rimligen betyder detta - även enligt Höglunds eget resonemang - mer av sociala problem och etniska konflikter. Ändå skulle det, enligt samma Höglund, motverka utbredningen av "främlingsfientlighet och rasism"!
En linje i Höglunds resonemang är att EU ska ha en gemensam flyktingpolitik. I nuläget har länder som Sverige och Tyskland "fått ta på sig ett betydligt större tyngre anvar för flyktingar" än andra EU-länder. Och det är tydligen inte bra.
Men varför är det inte bra? Vad gör det? Om flyktingmottagningen "inte behöver ses som ett problem" - då finns väl inget behov att fördela ansvar? Då är det väl bara för Sverige och Tyskland att fortsätta ge järnet, oavsett vad andra länder gör?
Virrigt blir det, för Elisabet Höglund. Förklaringen kan ligga i att det rör sig om ett försvarstal, efter att hon angripits av Miljöpartiets båda språkrör. Rubriken på Höglunds artikel löd "Jag är ingen rasist".
Som TV-journalist är Höglund förmodligen ganska intelligent, och som resande reporter konfronteras hon med en del verklighet. Detta har tydligen givit henne vissa insikter. Å andra sidan vill hon behålla jobbet. Därav de politiskt korrekta bekännelserna.
Miljöpartiets språkrör - Birger Schlaug och Lotta Hedström/Nilsson - agerar alltså åsiktspoliser. 1) Redan att antyda förekomsten av kostnader och problem kring invandringen är otillåtligt. 2) Regeringarna i vissa EU-länder må resonera på ett visst sätt om invandring - detta bör icke refereras i TV. Svenska folket måste skyddas från potentiellt farliga impulser!
Birger Schlaug har ändå givit prov på att själv sitta inne med vissa insikter. Så här uttryckte han sig 1997 i sin bok "Svarta oliver och gröna drömmar":
"Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi - jodå, jag tillhörde lögnarna - förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten."
Nu handlar det inte bara om graden av verklighetskontakt. Det gäller också hederlighet och konsekvens. Där är situationen bekymmersam, särskilt för Miljöpartiet.
1) Och inte bara åsiktspoliser. I praktiken handlar det om att inte ens uppenbara fakta ska få förmedlas.
2) Så resonerar mp knappast inom miljöpolitiken. Där sticker man väl inte under stol med att miljöskyddande åtgärder kräver investeringar. Man menar bara att dessa investeringar ändå bör göras, av försvarbara skäl. Det rör sig om en kostnad, men det är värt kostnaden. Man gör en medveten prioritering.
