"Det var jobbigt att följa dem i flyktingkaoset... ville jag lyfta fram människorna bakom krigen. Jag ville skildra hur utsatta de är och hur hårt kriget drabbat dem."

Så uttalade sig Johanne Hildebrandt, frilansjournalist, i Metro den 9 september, med anledning av att TV skulle visa hennes film "Krigets barn".

Men hur uppstod denna situation, att så många - inte minst barn - blev så utsatta?

Orsaken var ju Natos bomboffensiv. Dels genom den förödelse som den orsakade direkt, dels genom den reaktion bombandet utlöste från serbisk sida. Det var inte fred innan bomberna började falla, men de förvärrade läget dramatiskt.

Och hur ställde sig Johanne Hildebrandt till dessa bombningar, när swr begav sig? Jo, hon hörde till de allra värsta hökarna och de ivrigaste förespråkarna av ett Natoingripande!

Hon bidrog alltså till den situation som hon sedan kunde skildra med sådan inlevelse, för att väcka medkänsla med de drabbade. Hon skaffade jobb åt sig själv.

USA OCH NATO vägrade som bekant att gå med på en delning av Kosovo. Man höll bestämt fast vid ett multietniskt koncept: albaner och serber måste leva sida vid sida.

Nu har vi facit: det blev en etnisk rensning, grundligare än något som tidigare förekommit! Före Nato-inmarschen fanns 200.000 serber i Kosovo, nu finns bara 20.000 (och snart inte ens det). Serberna drivs bort av albansk terror, Nato förmår på intet sätt upprätthålla lag och ordning i provinsen. UCK och albansk maffia styr.

I media har albanska terrordåd framställts urskuldande, som resultat av ett naturligt hämndbegär, ett svar på tidigare serbiska övergrepp. Med samma rätt kunde de tidigare serbiska övergreppen ha framställts som ett svar på än tidigare albanska övergrepp. Faktum är ju att den etniska rensningen från albanernas sida, som vi nu ser prov på, inte är något nytt fenomen. Den har pågått under decennier. År för år har andelen serber minskat i provinsen.

VÄST MYCKNA TAL om mänskliga rättigheter har visat sig vara mest tomma ord. Detta manifesteras nu åter, genom handlingsförlamningen inför vad som sker på Östtimor.

Här handlar det verkligen om ett massivt våld, en terror och en folkfördrivning. Funnes det någon konsekvens hos USA, då skulle man nu sända in sina bombplan över Jakarta, då skulle man börja mala sönder Indonesiens infrastruktur.

Men det gör man som bekant inte. USA nöjer sig med en symbolisk men verkningslös markering, av att temporärt "avbryta militärt samarbete" med Indonesien. Inte heller ingriper grannlandet Australien.

I själva verket står nog mänskliga rättigheter inte så högt på dagordningen som det ofta kan låta. I havet mellan Indonesien och Australien - just utanför Timor - ligger ett av världens rikaste oljefält.

Mellan de två länderna finns ett avtal delar upp detta område och reglerar en framtida exploatering av oljetillgångarna. Med ett självständigt Östtimor skulle tillkomma en tredje part, med anspråk på sin andel.

På Östtimor borde amerikanerna kunna känna ett större ansvar att ingripa än i Kosovo. De indonesiska mördarbanden har ju utrustats av USA och dess allierade.

Östtimor är rättsligt sett inte en del av Indonesien. Det blev ockuperat (varpå 200.000 timoreser mördades), men det är en annan sak. Om USA ville ingripa på Östtimor skulle det förmodligen kunna ske under portugisisk flagg.

Militärt vore det ett förhållandevis lätt företag. Det är ju en smal ö, och USA har ett självklart övertag vad gäller flotta och flyg. De indonesiska truppernas förbindelselinjer skulle kunna skäras av direkt. Bjöd de motstånd skulle även Java kunna skäras av från resten av Indonesien. Kombinerat med ekonomiska åtgärder skulle detta snabbt kunna få Jakarta på reträtt.

Men USA vill inte ingripa. Som argument används att en demokrati håller på att spira i Indonesien, och man vill inte riskera att störa den processen. Den hårda linjens män får inte spelas i händerna.

Det är bara att konstatera, att USA här valt en diametralt annan strategi än på Balkan. Varför?