Ingen har väl kunnat undgå det intensiva kampanjandet under senare år kring "Förintelsen", dvs de tyska nazisternas massmord och övergrepp mot judar runtom i Europa för 60 år sedan.

Avstampen för detta i Sverige blev en undersökning bland svenska skolungdomar, genomförd av Stéphane Bruchfeld m.fl. Som det - felaktigt - framställdes i massmedia förnekade en stor andel av eleverna att Förintelsen verkligen ägt rum. Göran Persson framträdde omedelbart i riksdagen och ett beslut fattades, grundat på mediaversionen, om en särskild "upplysningskampanj".

Tidigare hade Göran Persson i egenskap av skolminister varit med om skära ned utrymmet för historieämnet på skolschemat - nu var det dags för en brandkårsutryckning. Den aktuella kampanjen skulle ta formen av en särskild broschyr, för gratisspridning till elever och intresserade medborgare. Uppdraget att författa broschyren gick till Stéphane Bruchfeld - ett arbete som han f.ö. påfallande snabbt fick färdigt.

Persson har även visat handlingskraft på annat sätt, när det gäller Förintelsen. Det har blivit en särskild hemsida på Internet, "Levande historia". Det har dessutom varit tal om ett särkilt musem och en särskild årsdag, nästintill en andra nationaldag*, för ihågkomst av Förintelsens offer. Insatser har därtill förekommit av rent pekuniärt slag, dvs svenska skattebetalare har fått tillfälle att lätta sina samveten genom att pengar avsätts till Förintelsens offer**.

Påfallande i detta sammanhang är två förhållanden:

Det ena är dogmatismen, fundamentalismen och antiintellektualismen. I andra sammanhang gäller empiri och källkritik, här är detta i praktiken förbjudet. Den som dristar sig ifrågasätta någon detalj i sammanhanget, eller kräva belägg för någon uppgift, riskerar direkt att bli stämplad som "fönekare" och "revisionist". Ett bra exempel på detta är de erfarenheter som fredsaktivisten Åke Sandin fått göra.

Ja, så låg är toleransen vad gäller avvikande uppfattningar, att redan polemik mot någon enskild person kan rubriceras som "antisemitism". Sålunda har Blågula Frågor förts upp på en Internetlista över "antisemiter" i världen, därför att att vi kritiserat enskilda personer av judisk börd, bl.a. Bruchfeld.

Det andra är denna skuldbeläggning av dagens svenskar, för brott som gårdagens tyskar begick. Ska man ändå gå så långt tillbaka i tiden, då kan man lika gärna gå till 1600-talet och 30-åriga kriget. Där var det faktiskt svenskar, och människor i svensk sold, som som stod för övergrepp.

Den rationella grunden för regeringen Perssons kampanjer mot Förintelsen skulle vara att "det får inte hända igen". Det är naturligtvis en vällovlig ambition - men har kampanjerna då en utformning som gör dem ändamålsenliga?

Historien går knappast i repris, en ny förintelse kommer inte att se likadan ut som den av judar i tyskockuperat område under andra världskriget.

Ger kampanjerna förutsättningar att känna igen en ny förintelse?

Ger de en beredskap att gå emot auktoriteter, bidrar de till självständigt tänkande och mod att gå sin egen väg?

Idag vet vi att Göran Perssons förintelsekampanjer varit till ingen nytta alls. NATO kan fullkomligt utplåna Jugoslavien, och det är just inte många svenskar som protesterar! Ingen ens Persson själv.

Tvärtom! Just Persson och hans ministrar tillhör dem som ivrigast applåderar bombningarna.

---

* Dock ej helgdag. Men å andra sidan är inte heller den 6 juni helgdag.

** Oklart är dock, vart pengarna egentligen går, mer exakt. De som förintades är ju döda nu.