År 1999, vecka 19 |
År 1999, vecka 19 |
Bomberna riktar sig bara mot Milosevic - inte mot det serbiska folket.
Så deklarerade NATO vid inledningen av sitt bombregn över Jugoslavien. Vapnens tekniska fulländning skulle möjliggöra en nästintill kirurgisk precision i bombandet, så att människoliv inte behövde gå till spillo.
Som det visat sig har de kirugiska instrumenten varit ganska trubbiga. Vid mer än ett tillfälle har civila dödats - oavsiktligt, enligt NATO:s deklarationer. Först ett järnvägståg, sedan en flyktingkonvoj, därpå ett bostadsområde, och så några bussar, och ytterligre bostadsområden,har träffats. Flera projektiler har hamnat i ett annat land, Bulgarien. Nu senast besköts den kinesiska ambassaden, och flera diplomater dödades.
NATO:S URSÄKT i några av dessa sammanhang är intressant: man hade utfört så många tusentals "uppdrag" - med tanke på den totala mängden bomber blev det ändå få missöden.
Litet felträffar måste vi alltså räkna med. Men det betyder ju bara att Clinton & Co, när de började bomba, visste att detta skulle kunna bli följden!. De visste att många civila skulle dödas. Ändå satte de igång!
De som dödats genom direkta missar, tekniska missöden och mänskliga felbedömningar utgör därtill bara en mindre andel av de människor som dödats av NATO-bomberna. På Belgrads TV-station, bara för att ta ett exempel, dödades ett antal journalister med berått mod.
Totalt har, enligt serbiska uppgifter, hittills 1.000 jugoslaver dödats av NATO:s bomber. Än många fler är då lemlästade och skadade.
ETT ANNAT ARGUMENT till försvar för bombningarna är den tyske förbundskanslern Schröders: allt är Milosevics fel. Utan honom skulle det aldrig varit någon konflikt, och inga bombningar hade varit nödvändiga. Då skulle heller inga misstag ha skett.
Fokuseringen på Milosevic är antingen obegåvad eller oärlig. Vilken ledare som helst i Belgrad skulle naturligtvis ha motsatt sig att lämna ifrån sig Kosovo. I grunden handlar det om en intressekonflikt: albaner och serber i Kosovo kan inte komma överens, klarar inte att leva sida vid sida. Två folkgrupper gör anspråk på samma landområde.
BETECKNANDE ÄR reaktionen från Rolf Alsing, Aftonbladsredaktör, när han fick klart för sig att även serber i Sverige anser att Kosovo hör till Jugoslavien. Redaktören blev chockad: trots att de hade tillgång till västmedias bild av konflikten tog de parti för Milosevic! Den möjligheten att Alsing själv skulle kunna ha något att lära, att serberna visste något som han inte vet, fanns det inte plats för i hans föreställningsvärld.
Det faktum att serber i Sveriga reagerar som de gör borde annars vara en tankeställare för självgoda journalister. Västmedia har kanske inte varit så opartiska som de föreställt sig.
I själva verket gör västmedia en uppdelning i människor och icke-människor. Till den förra kategorin hör kosovoalbanerna, till den senare hör serberna. Albaner får ständigt komma fram i TV, de ges ett ansikte. Med dem får vi lära att identifiera oss, med dem får vi känna. Serberna blir inte på samma sätt inräknade i människosläktet.
Som så väl kan kännas igen från invandreriet* mäts det med olika mätt.
MED DETTA INTE sagt att serberna skulle vara några "änglar", utan ansvar för utvecklingen. Vad de har gjort är att göra som amerikanerna - dvs att möta våld med ett mer omfattande våld.
1.000 döda. Föreställ dig alla dessa lik lagda i en hög! Den skulle bli ganska stor. Visad i TV skulle den väcka starka känslor. Krav skulle kanske resas om att "göra något"...
Men vad skulle man göra? Bomba Washington?
Nej, det är ingen bra idé, även om det vore praktiskt genomförbart. Mer våld är ingen lösning på våld. Våldspiralen måste vridas nedåt, inte uppåt.
I botten finns ändå en intressekonflikt. Någon bättre lösning på denna än en kompromiss lär dock inte finnas. Förmodligen måste den kompromissen nu bli en delning av Kosovo.
* Begreppet "invandreriet" utgör här bara en sammanfattande beteckning för invandrings- och flyktingpolitik samt integrationspolitik och kampanjande mot "främlingsfientlighet och rasism". Allt som hör samman med invandringen.
