När DN nyligen skulle fråga vanliga svenskar om deras syn på "integration" av invandrare visade det sig att de inte förstod frågan. De begrep inte vad som menades med "integration".

Frågan är dock om ens de som själva pläderar för "integration" vet vad "integration" är. Sedan en tid har Sverige en särskild integrationsminister - en post som nu innehas av Ulrika Messing. Nyligen har dessutom inrättats ett särskilt "Integrationsverk", med en särskild chef - Lars Stjernkvist. Vet dessa två vad "integration" är?

Vet någon vad "integration" är?

Allmänt står naturligtvis begreppet för att invandrare ska bli en del av det svenska samhället. Rimligen förutsätter detta en förmåga till anpassning, vilket först kräver en vilja i den riktningen.

Men här kommer den politiska korrektheten in, och slår knut på sig själv. Å ena sidan är "integration" väldigt korrekt, en oomtvistad målsättning.Å andra sidan kräver korrektheten hållningar som inte kan ligga i linje med en strävan till integration.

FÖR DET FÖRSTA finns det inte "vi och dom". Det slogs fast redan på Blombergs tid som integrationsminister. Logiken i detta blir att det inte finns några svenskar. Nästa "integrationsminister" - Engqvist - förtydligade i ett sammanhang just detta: det finns ingen svenskhet.

Vad gäller kultur är ju detta en linje som predikats länge, och med intensitet, att allt är import och att ingen egentlig "svensk" kultur existerar.

Marita Ulvskog talade under sin tid som kulturminister om kulturell gemenskap som en "omänsklig konstruktion", vilken måste "atomiseras".

När det gäller historia har tiden för sådan undervisning i skolan skurits ned kraftigt, och när det visar sig finnas ett brett folkligt intresse för kunskaper i svensk historia döljer de korrekta inte sin oro.

Vilka föreställningar ligger bakom allt detta? Uppenbarligen finns en rädsla för att vi svenskar ska tro att vi är något. Börjar vi göra det, då kan konsekvenserna bli oöverskådliga. För att vara på den säkra sidan, för att hålla oss på mattan, måste det förnekas att vi överhuvudtaget finns.

Invandrarna ska alltså integreras till något som inte existerar.

FÖR DET ANDRA är invandrare - allt tal om deras enorma resurser till trots - att betrakta som sköra porslinsdockor, med en självkänsla långt under noll. En samling prinsessor-på-ärten. De kan därför inte mötas av några krav. Nej, vad som gäller är "tolerans" och "valfrihet", "respekt" och "integritet".

Den "integration" som ska ske, den ska ske utan egentliga ansträngningar från dem som ska integreras.

Integrationen ska istället ske genom att "samhället" satsar resurser. Således har miljoner och åter miljoner kronor nu pumpats in i "utsatta" områden. Och Juan Fonseca vill ha mer, han kräver miljardsatsningar.

Dessutom: de som ska integreras är inte i första hand invandrarna. "Integration är en ömsesidig process" och det är framförallt svenskarna som ska integreras...

Låter det där sista som en överdrift, som en dålig satir? Det är ordagrant Lars Engqvists uttalande, i samband med att han tillträdde som integrationsminister!

EN OKLARHET kring begreppet "integration" är också huruvida begreppet innefattar en avgränsning. För de militant korrekta är det uppenbarligen så: man skiljer noga på "integration" och "assimilation".

Assimilation innebär att man blir svensk - talar som en svensk, känner sig som en svensk, uppfattas av omgivningen som en svensk. Till assimilation säger de korrekta nej.

Med andra ord: invandrarskapet ska permanentas.