Göran Rosenberg skrev om Blågula FRÅGOR i Moderna Tiders novembernummer, under rubriken "Om blågula sanningar":

"En vanlig myt i kristider är att någonting fördöljs, att någon (politikerna, medierna) mörkar de verkliga sambanden och de verkliga svaren. Särskilt spridd är myten naturligtvis bland grupper som tror sig veta hur det egentligen ligger till. Och alldeles särskilt bland grupper som av någon anledning vill smyga med det, exempelvis invandringsmotståndare som vill framstå som något annat och ädlare. En tidskrift som kallar sig Blågula frågor har exempelvis som en av sina huvudteser att "våra journalister inte sagt 'hela sanningen' om invandringen till Sverige".

Den blågula sanningen redovisas i form av en tickande sprängladdning som ska symbolisera läget i ett antal bostadsområden i Sverige, och några retoriska frågor: "Hur blev det så? Har det något samband med den invandrings- och invandrarpolitik som bedrivits? Har rentav journalisterna själva en del i ansvaret för den situation som uppstått? Vilka slutsatser finns att dra av detta tickande? Hur desarmera bomberna?"

Jag vet inte vilka svar Blågula Frågor vill ha på sina frågor eftersom inga svar ges, men i ledaren hävdas att generositeten i enskilda flyktingärenden är en av utlösningsmekanismerna - vilkert antyder sprängriktningen."

Rosenberg angriper också en annan debattör, som

"förutsätter att det finns ett på förhand givet 'Sverige' som bara tål ett visst mått av kulturella och etniska påfrestningar, dvs att det finns en gräns för hur mycket främmande influenser ett samhälle orkar med. Varje ny främling tycks belasta en förutbestämd kapacitet hos samhället att anpassa och försvenska vederbörande.

Med en sådan uppfattning återstår bara att definiera målet för den nödvändiga anpassningen (svenskhetens kärna), och att fastställa den kulturblandningens smärtgräns bortom vilken anpassning är omöjlig och samhället hotat. Mot slutet av trettiotalet kunde målet definieras i rasbiologiska termer och smärtgränsen dras vid något tiotal tysk-judiska läkare. I mitten av nittiotalet har jag sett målet definieras i termer av kärlek till djur och natur, och smärtgränsen dras vid senast anlända flyktingkontingent. Den principiella utgångspunkten förblir dock densamma, nämligen att det finns en gräns vid vilken dörrar måste stängas och kulturella skillnader mellan människor motverkas.

Problemet är att när man väl börjat dra den här typen av gränser, finns det ingen logisk gräns för hur snävt de kan dras. Mellan dem som pläderar för färre invandrare och dem som pläderar för inga alls, råder i det här hänseendet bara en gradskillnad; den som anser sig stå för en anständig gränsdragning riskerar genast att hamna i mindre anständigt sällskap."

Rosenberg skriver också i sin artikel:

"Att göra den kulturella enhetligheten, inte mångfalden, till utgångspunkt för samhällsbygget, allrahelst i en tid där enhetligheten inte ens är teoretiskt möjlig, är att önska trettiotalet tillbaka. Önskar vi det?"

OK, Göran Rosenberg, nu ska vi äntligen sluta att smyga med våra åsikter. Vi sätter dem på pränt och går ut offentligt - i form av denna artikel, som vi erbjuder Moderna Tider att publicera:

Låt oss först som sist slå fast, att vi inte "önskar 30-talet tillbaka". Däremot skulle vi gärna ha 60-talet tillbaka, om vi nu får önska. I ett avseende - beträffande arbetslösheten - är Sverige snart tillbaka till 30-talet, men det är något vi beklagar. Någon enkel lösning för att minska den höga arbetslösheten ser vi tyvärr inte.

En nyckelformulering i Rosenbergs MT-ledare i november, "Om blågula sanningar", är när han beskriver oss inom Blågula Frågor som "invandringsmotståndare som vill framstå som något annat och ädlare."

"Ädla"? Nej, men visst vill vi göra bästa möjliga av situationen. Då gäller det att se till mer än en sida av saken. Invandringen måste vara anpassad till verkligheten, dvs stå i samklang med folkviljan och ta hänsyn till ekonomiska och sociala förutsättningar. Det ligger ingenting skamligt i att väga in också svenska intressen i detta sammanhang!

Är vi "invandringsmotståndare"? Inte i den bemärkelsen att vi skulle vara principiellt emot invandring. Vad vi hävdar är att invandringen måste ske i en lagom takt. Sverige måste ha kontroll över vilka som får uppehållstillstånd. En stor majoritet av svenska folket önskar en reglering av invandringen - är alla dessa svenskar därmed "invandringsmotståndare"?

Göran Rosenberg invänder att "börjar man dra gränser finns det ingen gräns för hur snävt de kan dras", och den som själv gör en "anständig" gränsdragning kan snart hamna i "mindre anständigt" sällskap. Men vad händer om man inte drar någon gräns?!

Uppenbarligen föreställer sig Rosenberg att det inte behöver finnas några problem eller dilemman - det finns en motorväg av "anständighet", där man kan bara blunda och gasa. Risken är att han då kör över folk, och därigenom framkallar ett stort "oanständigt sällskap". Risken är också att han snart får motorstopp, därför att bränslet tar slut. Våra resurser är faktiskt begränsade och invandringen kostar - fråga kommunalt ekonomiansvariga!

Rosenberg förfasar sig över vår kritik mot journalisterna. Men vi vidhåller: ni säger verkligen inte sanningen om invandringen! Vilken journalist har informerat om att Sverige under senare år, per capita, beviljat uppehållstillstånd åt fler asylsökande än något annat i-land? Få svenskar har fått veta att de - med bred marginal - varit de mest generösa i hela världen. Däremot slås det upp stort, om en organisation som "Human Rights Watch" anför kritik mot Sverige.

Journalistkåren har påtagit sig att vara några slags "moraliska filter", har släppt fram bara en åsiktsriktning i debatten. Detta drabbar ju allmänheten, som får ett bristfälligt underlag av fakta och argument för att bilda sig en egen uppfattning.

Vad som upprör Rosenberg mest tycks vara att vi inom Blågula Frågor tycker oss se vissa "sanningar". Men om vi nu har så fel - varför detta återkommande etiketterande i media, varför blir vi inte bemötta i sak? Vi är inte främmande för att korrigera våra ståndpunkter, om de visar sig felaktiga.

Så till de frågor, utifrån alla dessa "tickande bomber", som vi tog upp i Blågula Frågor nr 4/96 och som Rosenberg vill ha svaren på. Det ska han här få:

1. "Hur blev det så? Har det något samband med den invandrings- och invandrarpolitik som bedrivits?

Svar: ja. Arbetslöshet, ekonomiska problem och klasskillnader skulle ha funnits även utan denna invandring, men inte i samma utsträckning. Det skulle heller inte ha uppstått etniska skiljelinjer, som gör allting mer explosivt.

2. Har rentav journalisterna själva en del av ansvaret för den situation som uppstått?

Svar: ja. Det är framförallt massmedia som drivit fram den flykting- och invandringspolitik som bedrivits, genom återkommande kampanjer.

3. Vilka slutsatser finns att dra av detta tickande? Hur desarmera bomberna?

Svar: a) Den fortsatta invandringen måste minimeras. b) En återvandring måste ske av på senare tid anlända grupper, som nu inte har skyddsbehov. c) De som stannar här måste anpassa sig till det svenska samhället. d) Etnisk diskriminering måste bekämpas.

Ansvaret för att nu ange utvägar ligger ändå inte främst på oss, som hela tiden förespråkat en annan invandringspolitik. Nej, huvudansvaret ligger hos er som medverkat till att driva fram den uppkomna situationen!

Men erkänner ni överhuvudtaget att det föreligger ett problem?

Jan Milld

Anders Sundholm