Ledare ur HJULET

Nr 6/89:

Utanför Stockholm har den lokala och regionala persontrafiken nu redan gått en omgång på anbud. Näst i tur står att stycka upp SL på "åkerier", så trafiken också i huvudstaden kan bli "konkurrensutsatt".

Är detta bra eller dåligt?

En sak är om man genom indelning i mindre enheter får en klarare bild av kostnadsläget. För uppenbarligen har kostnaderna skenat iväg på sina håll inom SL.

En annan sak är om man låter trafiken gå ut på anbud. Det är inte bra, av åtminstone två skäl:

Exemplet Helsingborg (se HJULET 2-3/89) visar att redan hotet om att trafiken ska gå över till ett annat företag får effekter. Man upplever en kostnadspress, och det blir förarna som får betala, i form av olidliga arbetsförhållanden.

Exemplet Norrköping visar på den oro och otrygghet som personalen får uppleva inför hotet om att bli arbetslösa, mista sin placering eller få ett sämre avtal. Exemplet Dalarna (se HJULET 5/89) visar att risken för arbetslöshet är högst reell, när ett annat företag tar över trafiken.

Men är det då inte bra med konkurrens? Är inte det normalt inom näringslivet i övrigt?

Här finns en avgörande skillnad! Jämför med t ex tryckeribranschen. Antag att ett tryckeri mister en kund. Det betyder inte att firman som sådan läggs ned, att personalen blir arbetslös. Anställningstryggheten finns kvar.

Dessutom: situationen av konkurrens är inom trafiken övergående. När de olika kommunala trafikföretagen slagits ut är det jättarna som finns kvar. Privata företag med enorma ekonomiska resurser bakom ryggen.

Visst finns det problem inom kollektivtrafiken. Ett är bristen på effektivitet i den bemärkelsen att trafiken är för dyr.

Ett större problem är brister i kvalitén. Att det inte kommer en buss när det ska, därför att det fattas personal.

Men här är inte trafik på anbud någon lösning. Här handlar det om personalpolitik: att man rekryterar tillräckligt många förare och att arbetsvillkoren blir sådana att de som rekryteras stannar kvar.