Ledare ur HJULET

Nr 1/86:

I förra numret skrev vi om den dåliga framkomligheten i Stockholms innerstad. Gatorna proppas igen av privatbilar. Både kollektivtrafik och annan yrkesmässig trafik drabbas.

Hur har det kunnat bli så?

I takt med att privatbilismen ökat har det byggts nya trafikleder och fler infarter, bredare broar och högre broar. En föreställning har funnits att trafikträngseln skulle kunna byggas bort.

Men detta är en fundamental felbedömning, ett naitvt önsketänkande! Med större väg- och gatuutrymmen ökar bara privatbilismen till en ny mättnadsnivå.

I övrigt har det trafikpolitiska tänkandet bestått i att privatbilismen ska regleras. Genom trafiksaneringar av stadsdelar och en "restriktiv" parkeringspolitik. Parkeringsutrymmena skulle begränsas snävt, parkeringsbötena vara kännbara och felparkerare hållas efter hårt.

Nu har denna politik tillämpats under ett antal år. Vi har facit.

Resultatet av trafikoplaneringen har blivit en fortsatt ökning av innerstadsbilismen, med åtföljande konsekvenser:

dålig framkomlighet för bussarna och långa restider för trafikanterna

svårt arbetsmiljö för bussförarna

problem för godstrafiken med lossning och lastning

ohälsosam miljö för dem som bor inne i stan - buller, avgaser, olycksrisker osv.

stressig miljö också för bilisterna själva.

Visst kan och bör kollektivtrafiken prioriteras bättre i innerstan, visst kan felparkerare jagas och visst ska bilar i bussfiler forslas bort.

Men detta löser inte problemen.

Nej, ska vi påtagligt kunna förändra situationen, då krävs radikalare åtgärder än så! Då krävs att antalet privatbilar i innerstan totalt sett minskar.

DETTA KAN SKE på endera av två vägar:

1. Allmänt förbud, med dispensförfarande. Särskilt tillstånd för att få ta in bilen innanför tullarna.

2. Biltullar.

Vart och ett av dessa alternativ är att föredra framför det som nu är.