"...Hur
tillgår historieförfalskning? Svaret
är: Genom urval och utelämning.
Inte
heller nya tidens historia övertygar mig. Inte därför
att det som står skrivet där skulle vara felaktigt eller
oriktigt, utan därför att det finns så mycket som
inte har fått komma med. Det som icke står där föranleder
mig att misstro historikernas verk. Genom detta utelämnande blir
bilden av det förflutna förfalskad för oss.
Jag
avser framförallt den äldre, pragmatiska historieskrivningen,
som präglades av sin upphovsmans nationella tillhörighet.
Den historiska sanningen är för honom det som gagnar fosterlandet.
En modern idéhistoriker har avkunnat sin dom över denna
arbetsmetod och framhållit den långa och mödosamma
väg till verklig frihet som den historiska vetenskapen har tillryggalagt:
"Historieskrivningen
skulle vara pragmatisk, ge vackra exempel och egga till handling.
Historikern var också medborgare och hade som sådan skyldigheter
mot staten. - Man fann i de svenska hävderna vad man sökte:
ädla skuggor, vördade fäder, man gjorde tempeltjänst."
(Sten Lindroth: Epoker och människor. 1972)
Just
det: Det är hänsynen till de heliga ädla skuggorna
och de högt vördade fäderna, som undanhållit
vårt folk - den stora menigheten - historien om sig självt.
I stället har med stor utförlighet skrivits historien om
dessa skuggor och fäder.
De
män som skapade Sveriges stormaktstid - det stora eländets
tid för vårt folk - har fått ett lysande eftermäle
i våra hävder. Den ädlaste skuggan är självfallet
Gustav II Adolf, den store hjältekonungen.
Jag har redan gett en antydan om hur dyrkan av hans minne har dolt
verkligheten om honom och hans regemente i historieböckerna.
Det vore mycket att skriva i detta ämne. Jag skall här bara
ta upp en sida av den bild av hjältekonungen, som skiljer sig
från den vedertagna.
Gustav
II Adolf har i tre och ett halvt århundrade framstått
för svenska folket som det höga föredömet i kristligt
leverne, i sann gudsfruktan och allmän gudaktighet, som blodsvittnet
om den enda rena och sanna tron. Men jag anser att det material från
historiska fakta, varav denna bild har skapats, är mycket klent.
Under forskningar rörande hans person och hans tid har jag kommit
till andra resultat än de nationella historikerna. Hans liv och
leverne skulle ha varit ett exempel för varje bekännare
av den kristna läran, av människokärlekens religion.
Men hur ska man då förklara och försvara de obestridliga
handlingar av honom, som bevisar att han gärna hängav sig
åt krigets blodiga syssla, att han rentav trivdes med människoslakt?
Jag skall här framlägga ett bevis för detta.
Gustav
II Adolf har flera gånger i vackra ord uttryckt sin stora kärlek
till freden, men i praktiken föredrog han kriget, även om
han inte direkt älskade det. Det gäller här en vanlig
motsägelse hos statsmän och fältherrar. I vår
tid kan man ju hänvisa till USA:s president, Richard Nixon.
Under
300 år, räknat från början av 1500-talet och
fram till 1814, fördes det inte mindre än elva krig emellan
Sverige och Danmark. Jag har läst det mesta om dem både
i svensk och dansk historieskrivning och använt utbytet i min
svenska historia. Det blodigaste av de elva krigen var Kalmarkriget
åren 1611-13, som på båda sidor fördes
på det grymmaste sätt.
I
ett danskt arbete om Kalmarkriget fann jag nu ett svenskt brev avtryckt,
daterat den 13 februari 1612 och skrivet av överbefälhavaren
på den svenska sidan, den nyblivne, 17-årige konungen
Gustav II Adolf. Brevet är ställt till hans kusin hertig
Johan. Det beskriver i uttrycksfulla ordalag ett krigståg som
den kungen just företagit genom Skåne.
Han
berättar om hur hans trupper bara inom loppet av två veckor
har lyckats helt ödelägga och fördärva 24 stora
skånska kyrksocknar med dess befolkning. Med välbehag och
triumf i tonen skildrar Gustav Adolf hur hans krigsfolk hade - "grasserat,
skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår
egen vilja". Brevskrivaren framhåller, att svenskarna "intet
motstånd haft från fienden" - vilket man gärna
tror, eftersom denne fiende bestod av värnlösa civila människor,
bland dem även av kvinnor och barn.
-
- -
...
ett obestridligt vittnesbörd om ett svenskt Song My i Skåne
år 1612, 356 år före amerikanernas Song My i Vietnam
1968.
Parallellen
emellan de båda slaktningarna av värnlösa människor
är helt slående. Gustav II Adolfs knektar fick slå
ihjäl "alldeles efter vår egen vilja". De hade
av sin konung fått full frihet att härja och döda.
Och man frågar sig hur många människor som efter
genomförandet av dådet hade undkommit levande i de 24 kyrksocknarna
i Skåne?
Det
var en 17-årig yngling som i triumferande ordalag beskrev denna
massaker och som ytterst var ansvarig för den...
-
- -
Sveriges
kungahelgon, Gustav II Adolf, ännu idag så gott som sakrosankt,
inledde sålunda sin hjältebana med folkmord i fiendens
land. Nu är det ett historiskt faktum, att hans motståndare
i kriget, Kristian IV i Danmark, tidigare hade härjat med brand
och död i Småland, men uppenbarligen överträffades
han av Gustav Adolf med dennes grymma framfart i Skåne. Och
i motsats till den svenske konungen har Kristian IV inte prytts med
någon helgongloria.
Jag
har kommit till den uppfattningen, att Gustav II Adolf i sina gärningar
inte var något föredöme i människokärlek
och kristligt leverne, hur stor och framgångsrik han än
var som krigare och fältherre. Men hans ungdomsbravader i fält
är okända för läsarna av den svenska historien:
Jag har inte sett hans brev med beskrivningen av massakern i Skåne
1612 återgivet i någon svensk historiebok. Det borde ha
varit med i läroböckerna i skolan. Här är ett
faktum utelämnat -- och genom utelämning förfalskas
vår historia.
