Före
1617
När kan man
tala om ett "riksdagsmöte"? Historikern Herman Schück
har ställt upp några villkor:
•
Församlingen skall företräda hela riket;
även de delar som ligger långt bort från den plats
där riksdagen hålls skall vara representerade.
•
Alla samhällsgrupper som kan betraktas som socialt
fria - utan "herre och husbonde" över sig - skall vara
företrädda. Detta gäller även bönderna -
ett för den svenska representationen unikt inslag.
•
De olika grupperna skall fungera självständigt
som "stånd" eller "hus" så att inte
vissa deltar i beslut, andra endast instämmer.
•
Församlingen skall ha en kompetens och en kontinuitet
som gör det nödvändigt att sammankalla den
någorlunda regelbundet och ta viss hänsyn till dess hållning;
mötets uppgifter skall inte endast vara att skapa uppslutning
kring en regering eller kung utan också bestå i att besluta
om skatter och lagar och - ytterst - att ta ställning till frågor
om krig och fred.
Sedan
åtminstone 1000-talet fanns en kungamakt i Sverige, Olof Skötkonung
ska ha tagit över makten efter Erik Segersäll cirka år
995. Kungen hade dock ingen obegränsad makt, han måste
tillförsäkra sig stöd av andra maktgrupper i samhället.
Från
1200-talet hade Sverige ett världsligt frälse. Adelns rättigheter
reglerades i Alsnö stadgar år 1280. En annan maktfaktor
var kyrkan.
Adeln
och biskopar/präster fanns under medeltiden företrädda
i rådet, vars åsikter kungen behövde efterfråga.
Det var en orolig tid, med inte bara uppror mot danskarna utan också
inrikes motsättningar mellan olika svenska grupperingar. Dessa
strider visade att även bönderna i Sverige var en maktfaktor
att ta hänsyn till. Därutöver fanns en fjärde
grupp - borgarna, i de framväxande städerna.
Ur
boken "RIKSDAGEN - en svensk historia", av Stig
Hadenius:
"De
medeltida mötena visar att regenterna inte kunde utöva
sin makt utan någon form av stöd från de underlydande.
I viktiga frågor om vem som skulle leda landet och hur stora
skatterna skulle vara, liksom i frågor om krig och fred, kunde
olika menigheter göra sina röster hörda. Detta är
kanske väsentligare än om det fanns en 'riksdag' som svarade
mot vissa formella krav. Det avgörande är i stället
att möten med representanter för olika grupper och olika
regioner har en lång tradition i Sverige."
Böndernas
synpunker kunde framkomma vid lokala möten - landskapsting och
häradsting. Efter att ha valts till kung genomförde kungen
på medeltiden en rundresa genom centrala Sverige, en s.k. eriksgata.
Ur
"RIKSDAGEN - en svensk historia:
"Av
kungen krävdes det bland annat att han försäkrade
de olika stånden att inte inkräkta på deras rättigheter.
Det gjordes olika försök från kungamaktens sida
att förvandla Sverige till ett arvrike. Men då den unge
Magnus Eriksson valdes till kung på Mora äng utanför
Uppsala 1319 fastställdes definitivt att kungen skulle väljas
och dessutom slogs adelns och kyrkans ställning fast. Kungen
skulle inte heller egenmäktigt kunna ta ut skatter utan var
tvungen att höra rådet och folket.
Kungen
skulle också bege sig på eriksgata, vilket innebar att
valet bekräftades av olika landsändar. Hur eriksgatan
skulle genomföras var noga bestämt, först i landskapslagarna
och från 1350-talet i den allmänna landslagen. Eriksgatan
började i Uppsala och följde en särskilt uppgjord
väg varvid vissa bestämda ceremonier ägde rum i varje
landskap. Kungen fick lova att följa lagarna."
Rådet
var kärnan i de "herredagar" som inkallades under medeltiden.
Ur dessa utvecklades sedan början till en riksdag, vilken hade
att godkänna uttag av skatter.
Denna
utveckling skedde stegvis, men om vi räknar Arbogamötet
1435 som ett riksdagsmöte får vi nedanstående bild
av vilka orter som - utöver Stockholm - har haft de flesta riksdagarna.
Den senaste riksdagen utanför Stockholm hölls 1812, i Örebro.
Utöver
Stockholm har riksdagar hållits minst två gånger
i Arboga, Uppsala, Strängnäs, Vadstena, Örebro,
Västerås, Norrköping, Nyköping, Linköping
och Göteborg.
Geografiskt
blir spridningen snarlik eriksgatorna:
Därutöver
har riksdag hållits en gång i Gävle, Helsingfors,
Jönköping, Söderköping respektive Telge/Södertälje.
De
begränsningar som rådde i början var att mötena
helt dominerades av adeln och prästerna. Då kallelse utgick
kort tid före mötet kunde de som bodde långt från
mötesplatsen i praktiken inte deltaga. På
1460-talet gjorde politiska stridigheter och ekonomiska framsteg att
mötena fick en bredare sammansättning.
Vid
en riksdag 1517 genomdrev Sten Sture d.y. avsättning av ärkebiskopen,
Gustav Trolle.
Riksdagen
i Strängnäs 1523 valde den 6 juni Gustav Vasa till kung.
Riksdagen
i Västerås är känd
som "reformationsriksdagen", då Gustav Vasa berövade
kyrkan dess makt.
Riksdagen
i Västerås 1544 beslöt
att göra Sverige till ett arvkungadöme. Ett beslut som bekräftades
på riksdagen i Strängnäs 1547.
Riksdagen
1544 är den första från vilken urkunder finns bevarade.
Det var på 1540-talet som begreppet "riksdag" började
användas.
Den
sista riksdagen under Gustav Vasa hölls i Stockholm 1560.
Under
Erik XIV hölls riksdagsmöten i stort sett varje år,
vilket inte enbart uppskattades. Det innebar ju en hel del besvär
och uppoffringar att resa långt och ordna mat och logi under
riksdagsmötet, som ibland pågick några dagar. Särskilt
för bönderna kunde detta vara betungande.
Även
under Johan III blev riksdagsmötena täta. En av de praktiska
frågorna gällde även möteslokaler.
"RIKSDAGEN
- en svensk historia":
"•
Adeln sammanträdde troligen på Slottet. Den bestod av
en högadel med grevar, friherrar och riddare samt en lågadel.
Samtliga var i princip skyldiga att infinna sig
•
Prästerna träffades i Storkyrkan; där fanns vid sidan
av biskoparna också andra representanter för de olika
stiften
•
Borgarna hade sina möten i Stockholms rådhus vid Stortorget;
de var utsedda bland borgmästare och råd i rikets städer
•
Bönderna hade inte någon naturlig lokal för sina
möten. De sammanträdde - fördelade efter landskap
- i olika kyrkor i staden. Inte heller böndernas representanter
utses genom allmänna val."
Under
striderna mellan Karl IX och Sigismund utnyttjades riksdagen som ett
maktinstrument. En
riksdag i början av 1590-talet slog
fast att den evangelisk-lutherska trosuppfattningen ska gälla
för kungen i Sverige. Riksdagar
hölls i Stockholm och Uppsala 1594, i Söderköping 1595,
i Arboga 1597 i Jönköping 1599, Linköping 1660 och
Norrköping 1604.
Sedan
1500-talet har de olika stånden haft rätt att framföra
"besvär", dvs framlägga förslag i riksdagen.
Stormaktstiden
På riksdagen
i Stockholm 1612 genomdrev Axel Oxenstierna ensamrätt för
adeln till högre statliga ämbeten.
År 1617
tillkom den första riksdagsordningen. Denna reglerade hur riksdagen
skulle öppnas, hur förslag skulle lämnas och behandlas
År 1626
tillkom en ny riddarhusförordning. Adeln indelades där tre
klasser:
1.
herreklassen (grevar och friherrar)
2. riddarklassen
3. svenneklassen.
Adelns
möten skulle ledas av en lantmarskalk, utsedd av kungen.
Prästerståndet
i riksdagen representerades av biskoparna samt ett antal utvalda präster.
Under
stormaktstiden, dvs fram till enväldet, fanns tre maktcentra
i Sverige:
a) kungen och hovet
b) rådet och ämbetsverken
c) riksdagen
Ur "Sverige
i krig 1400-1800", Bo Eriksson:
"...
ett omfattande nyadlande ägde rum under perioden 1620-1650.
Antalet grevar och friherrar nästan tredbubblades under drottning
Kristinas tid vid makten (1644-1654). Med nyadling lades jord under
frälse (skattebefrielse) och varje nyadling innebar för
kronan en förlust av en möjlig skatteinkomst på
jord."
Vid riksdagen
1650 blev det en öppen ståndsstrid, för första
gången. Motsättningarna mellan adeln och övriga stånd,
framförallt bönderna, utnyttjades av drottning Kristina
för att genomdriva att hennes kusin Karl blev arvtagare (sedermera
Karl X Gustav). I gengäld togs på riksdagen 1655 beslut
om viss reduktion av adelns god.
Enväldet
Vid riksdagen
i Uppsala 1675 kröntes Karl XI till kung. Landets svåra
situation - striderna mot danskarna, det ekonomiska läget och
motsättningarna till adeln (som dessutom var inbördes splittrad)
möjliggjorde genomdrivandet av det karolinska enväldet.
Detta inleddes på riksdagen 1680, vilken också beslöt
en mer fullständig reduktion.
Riksdagens
minskade makt betydde inte att den upphörde att samlas - det
hölls ytterligare fem riksdagar på fram till 1697. Inte
heller betydde maktlösheten att det rörde sig om små
möten - snarare tvärtom! Till riksdagen år 1693 infann
sig en samling på närmare tusen personer:
•
Cirka 500 adelsmän, varav 75 av herreklass, ett 10-tal av riddarklass
och 407 av svenneklass.
•
Cirka 60 biskopar eller präster
•
100-200 borgare
•
Cirka 200 bönder.
Under Karl XII inkallades inga riksdagar. En ansats gjordes under
hans frånvaro 1713, men denna riksdag upplöstes av kungen.
Frihetstiden
Efter
Karl XII:s död antogs 1723 en ny riksdagsordning. Alla viktiga
frågor skulle avgöras i rådet, där kungen bara
hade två röster - av totalt 16. Rådet skulle ledas
av en kanslipresident. Valbarhet till riksdagen reglerades, liksom
att sammanträden skulle hållas vart tredje år. Utskott
hade funnits redan på 1600-talet, men dessa fick nu en central
roll.
Särskilt
viktigt var "sekreta utskottet", som handhade frågor
om utrikespolitik, försvar och budget. Där fanns 50 ledamöter
från adeln, 25 från prästerna och 25 från borgarna.
Bönderna fanns inte med i sekreta utskottet - en faktor som sedan
bidrog till dalupproret 1743.
Kring
1720 inleddes "frihetstiden" - en storhetstid för riksdagen,
dock ej utan komplikationer. Ett partiväsende uppstod, med "hattar"
och "mössor"
Kanslipresident
fram till 1738 var Arvid Horn, då hattarna tog makten.
De behöll den fram till 1765, och hade då hunnit förlora
två krig.
|
Möteslokaler
år 1771 för respektive stånd.
1:
Riddarhuset - för adeln.
2:
Storkyrkan - för
prästerna.
3:
Gamla rådhuset - för borgarna.
4:
Bondeska palatset, det nya rådhuset - för
bönderna. |
Från
Gustav III till 1866
Med
Gustav III:s statskupp 1772 och sedan Förenings- och säkerhetsakten
1789 fick kungen åter en större makt, det blev dock inte
fråga om ett envälde som under Karl XI och Karl XII.
Efter
mordet på Gustav III 1792 och fram till avsättningen av
Gustav IV Adolf 1809 hålls bara en riksdag, den i Norrköping
år 1800.
En
ny regeringsform antas 1809 och en ny riksdagsordning 1810. Principen
är maktdelning, i lagstiftande, dömande och verkställande
makt. JO-ämbetet inrättas.
Någon
parlamentarism är et dock inte fråga om. Kungen utser statsråden,
som inte är ansvariga inför riksdagen.
En
fråga som för varje år blir mer aktuell och akut
är representationsfrågan. Framväxten av nya samhällsklasser,
urbaniseringen och den snabba befolkningsökningen gör att
ståndsriksdagen allt sämre avspeglar verkligheten. Större
delen av befolkningen i Sverige är utan representation i denna
riksdag.
"RIKSDAGEN
- en svensk historia":
"I
mer än femtio år diskuterades representationsfrågan
i Sverige - mer eller mindre intensivt. Vissa smärre reformer
som gjorde riksdagen mera representativ genomfördes visserligen
- universitetens icke-teologiska fakulteter och Vetenskapsakademien
blev företrädda i prästerståndet genom beslut
1823, bruksägarna i borgarståndet 1830, frälsehemmansägarna
i bondeståndet 1834 och näringsidkarna och fastighetsägarna
i städerna i borgarståndet 1858. Men därvid stannade
det."
Tvåkammarriksdag
Det
tar lång tid att genomföra en förändring, dels
därför att det var svårt
att organisera en enhetlig opposition i alla fyra stånden, dels
därför att adeln gjorde hårdnackat motstånd.
När
reformen sedan kom, med en tvåkammarriksdag, var den urvattnad.
Den avspeglade inte befolkningen bättre än den tidigare
ståndsriksdagen.
Första
kammaren skulle utses i indirekta val, genom landsting
och stadsfullmäktige. Andra kammaren utsågs mer direkt
och demokratiskt, men även där var restriktionerna snäva.
Krav på viss egendom för rösträtt gynnade bönder
och stängde arbetarna ute. Kvinnor hade alls ingen rösträtt.
Reformen
1866 följdes av en hård strid för allmän och
lika rösträtt, till båda kamrarna. Motståndet
från de konservativa krafterna var utdraget.
Systemet
demokratiserades till sist.
År
1921 var den allmänna rösträtten genomförd i Sverige,
för både män och kvinnor.
Enkammarriksdag
och EU-tid
År
1970 fick Sverige - efter vederbörligt utredande med remissomgångar
och inhämtande av utlåtanden från olika instanser
- en enkammarriksdag.
Utformningen
var dock anmärkningsvärd på två sätt:
a)
antalet ledamöter blev så stort som 350.
b)
man landade vid ett jämnt antal.
Resultatet
lät inte vänta på sig: vi fick den s.k. jämviktsriksdagen,
med 175 ledamöter för det ena blocket, 175 för det
andra. Lotten fick i vissa lägen avgöra besluten.
År
1976 genomfördes således en ändring, till 349 ledamöter.
Valperioderna
för enkammarriksdagen var treåriga. År 1994 ändrades
detta till fyrårigt.
Riksdagshusen
Något permanent
riksdagshus fanns naturligtvis inte under den tid riksdagens sammanträden
skiftade mellan olika städer.
Även sedan
rikdssammanträden efter år 1812 konsekvent hölls i
Stockholm handlade det om mer än en lokalt. Det var dock
fortfarande fråga om en ståndsriksdag. Adeln sammanträdde
sedan 1600-talet i Riddarhuset, för präster, borgare och
bönder fanns ingen fast mötesplats. Prästerna kunde
träffas i Storkyrkan, borgare och bönder i Rådshuset.
(Detta låg före år 1730 vid Stortorget, därefter
utgjorde Bondeska palatset rådhus).
Från år
1834 fick dock de tre ofrälse stånden en gemensam möteslokal,
i Riksgäldskontorets hus. "Riksens ständers hus".
Efter införande
av en tvåkammarriksdag 1866 byggdes ytterligare en våning
på detta hus, det byggdes dessutom samman med ett intilliggande
hus.
Denna byggnad
- "Gamla riksdagshuset" användes fram till år
1905, då riksdagen flyttade in i det nybyggda riksdagshuset
på Helgeandsholmen.
Efter beslutet
om enkammarriksdag genomfördes en ombyggnad av även detta
riksdagshus.
Om
valen till riksdagen sedan 1921 kan sägs vara demokratiska (vi
bortser här från det svenska valsedelssystemet!)
så kan - sedan Sveriges inträde i EU
- noteras en trend åt andra hållet: alltfler viktiga beslut
flyttas bort från denna riksdag.
Riksdagsledamöterna
hålls ändå på gott humör, genom väl
tilltagna arvoden, pensionsystem och avgångsvederlag.
Partipiskan,
snarare än egna övertygelser, avgör hur respektive
ledamot röstar i viktiga frågor.
Jan
Milld, den 14.6.2008
