En kränkning av den svenska identiteten'

I slutet av sextiotalet upphörde i praktiken arbetskraftsinvandringen, eftersom behovet av arbetskraft drastiskt minskat. Omläggningen av politiken kom till uttryck i ett riksdagsbeslut som samtliga partier ställde sig bakom. Då arbetskraftsinvandringen stryptes ökade chanserna att få stanna, om man uppgav sig vara flykting. På det sättet ersattes arbetskraftsinvandringen av flyktinginvandring.

Vad gäller flyktingpolitiken har Sverige haft starkt avvikande regler jämfört med andra länder. Följden har blivit att vi under nittiotalet per capita tagit emot en 14 gånger större permanent invandring än övriga EU-länder i genomsnitt (UNHCR; Refugees III, 1995). Invandringen har socialt och ekonomiskt blivit en tung börda för det svenska samhället.

Massarbetslöshet, krympande social trygghet, ökande våld och kriminalitet och allt sämre skolmiljöer har blivit en del av den svenska vardagen. Orsakerna härtill är flera, men den stora permanenta invandringen är en starkt bidragande faktor. Den förda flyktingpolitiken har försvarats med att den är human och ett uttryck för internationell solidaritet. Men den har i ringa grad bidragit till att lindra världens flyktingnöd. I stället har den förbrukat enorma resurser som huvudsakligen kommit det lilla fåtal till del som haft råd att ta sig ända till Sverige. Inte ens 15 procent av dem vi tagit emot har haft skyddsbehov enligt de internationella konventioner vi förbundit oss att tillämpa.

Kontraproduktiv flyktingpolitik

I ett arbetsmarknadsperspektiv är vår flyktingpolitik kontraproduktiv. Under nittiotalet har vi förlorat 500 000 arbetstillfällen. Samtidigt har invandringen sedan 1984 tillfört arbetsmarknaden 430 000 nya arbetskrafter, betydligt fler än de öppet arbetslösa. Redan 1988 varnade RRV (revisionsrapport 1988-02-15) för att 90 procent av de kommunplacerade flyktingarna förblev bidragsberoende. Därefter har åtskilliga utredningar (på sistone bl a SOU 1996:55 och Ds 1997:31) slagit larm om det katastrofala sambandet mellan invandring och arbetsmarknad. Trots detta har den massiva invandringen tillåtits fortsätta - med LO:s stöd.

Upprepade opinionsundersökningar har visat, att flyktingpolitiken saknar förankring hos folket. Proposition 1997/98:16, som nu ligger på riksdagens bord, är ett krav på att svenska folket skall ta ansvaret för följderna av denna icke folkligt förankrade politik. Propositionen innebär en kränkning av den svenska kulturen och identiteten. Den betyder utbildningsmässig, arbetsmarknadsmässig och ekonomisk diskriminering av svenska medborgare. I en tid av åtstramningar föreslår den miljardstora resursflöden till utländska medborgare, utan krav på skyldigheter eller motprestation.

Smaka på förslagen

- att invandrare skall ''offensivt'' rekryteras till statsförvaltningen i ett antal som motsvarar deras andel av befolkningen

- att överväga lag för arbetsgivare att upprätta etnisk jämställdhetsplan

- att kulturliv på etnisk grund skall stödjas speciellt och etnisk bakgrund spela roll vid kulturinstitutionernas tjänstetillsättningar

- att arbetsförmedlingarna skall prioritera nyanlända invandrare på svenska medborgares och etablerade invandrares bekostnad

- att arbetsplatsintroduktion och starta-eget-bidrag för utomnordiska medborgare kan förlängas med 6 månader

- att utomnordiska medborgare skall ha relativt högre andel av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna än svenska

Återvandring bästa lösningen

Utvecklingen kräver en helt annan politik än den som propositionen föreslår. Enligt FN är återvandring den bästa lösningen på ofrivilligt flyktingskap. Sverige har anslutit sig till detta synsätt och bör då också självfallet agera i enlighet därmed. Men propositionen går i själva verket emot FN:s rekommendationer.

Eftersom återvandring är det ideala målet, skall de största resurserna och de kraftigaste ansträngningarna självklart sättas in där, inte på integrationspolitik. Om flyktingarna under tiden i Sverige får utvecklingsrelevant utbildning och praktik kan de - med sin kunskap om hemlandets lokala förhållanden, kultur och sociala kodsystem - efter hemkomsten bli länkar i en viktig kunskapsöverföring från i- till u-land. Om återvandringen också kombineras med utvecklingsstöd till deras hemland, blir deras återkomst i flera bemärkelser till gagn för det egna landet. En sådan politik rekommenderas sedan några år av UNHCR (The State of the World's Refugees, 1995).

En stor del av dem som kommit hit, kommer emellertid inte att kunna återvandra. De måste assimileras till en svensk identitet och solidaritet med svenska värderingar. Detta har varit möjligt med tidigare invandrare, som för den skull ingalunda förlorat kontakten med sitt ursprungsland - och det är möjligt även nu. Det är viktigt att - som ett led i en sådan politik - behandla alla lika och efter individuell förtjänst. Kompetensen och ingenting annat skall avgöra, om man skall få en tjänst eller tillträde till utbildning.

Infödda ska anpassa sig

Propositionen syftar till att tvinga de infödda att anpassa sig till de nyanlända.Eftersom motsatsen allmänt uppfattas som det naturliga är detta dömt att misslyckas. Propositionen stimulerar till framväxten av etniska enklaver med egna normsystem, som ej sällan står i skarp motsats till nedärvda svenska värdemönster, och den kategoriserar landets invånare efter etnisk härkomst. Detta kommer att förstärka barriärerna mellan folkgrupperna och i förlängningen leda till aggressiva politiska maktkamper med etniska förtecken. Något som vårt land hittills varit förskonat från. Den s k mångkulturalismen är den för tillfället politiskt korrekta tron för trendkänsliga makthavare. Men den är inte folkets ideologi. Internationella erfarenheter bekräftar entydigt, att särbehandlingspolitik starkt försämrar relationerna mellan olika befolkningsgrupper i ett land (Kandola Fullerton, Managing the Mosaic, 1994). Det är väl dokumenterat, att särbehandling av minoriteter förstärkt den etniska identifikationen i det amerikanska samhället. Underlåtenheten att assimilera invandrarna har fått svåra konsekvenser för den sociala stabiliteten också i ett demokratiskt och öppet samhälle som Kanada.

Vår maktelit blundar för den historiska erfarenheten som med skrämmande tydlighet avslöjar, att mångkulturalismen saknar förankring i verkligheten och därför leder till konflikter och sönderfall.

De politiska beslutsfattarnas främsta uppgift är att trygga samhällsfred och välfärd åt medborgarna. Den 28 november visar det sig hur svenska folkets förtroendevalda i riksdagen röstar om proposition 1997/98:16.