BOKRECENSION

 

"In short , Powerdown would mean a species-wide effort toward self-limitation".

 

 

"Power Down " av Richard Heinberg

"Power Down " av Richard Heinberg är utgiven år 2004, omfattar 200 sidor och är på engelska. Den finns på AdLibris, där den kostar bara 138 kr.

Detta är den kanske skarpaste av Heinbergs böcker. Med energifrågan som utgångspnkt kommer det med en hel del kritik av av de styrande i USA såväl som "The Movement". Den alternativrörelse som - fouserad på "mänskliga rättigheter" - till stor del sticker huvudet i sanden, som blundar för befolkningsfrågans allvar:

"Ultimately, ignoring the population issue will be a catastrophe for human rights, since population pressures is reliably one of the primary drivers of environmental destruction."

"What we need is not the further 'development' of the poor countries, but the systematic and intelligent de-industrialization of both rich and poor ones."

"The Movement largely ignores the core dilemma facing humanity because it has no politically agreeable solution for it."

"...I find it disappointing to watch many leaders of the Movement subject themselves to a pattern of self-deception similar to that prevailing among the elites... the result is the same: almost no one speaks frankly about the crisis ahead of us."

De övergripande problem som Heinberg ser är:

• sinande naturresurser

• fortsatt befolkningsökning

• minskad matproduktion per capita

• global klimatförändring och andra tecken på miljöförstöring

• ohållbar nivå på USA-skuld och potentiell dollarkollaps

• internationell politisk instabilitet.

"Den senaste tidens uttalande från USA att det har rätt till förebyggande krig, och dess användning av denna 'rätt' som motivering för sin invasion av Irak skulle kunna störta internationella förhållanden in i en ny era av laglöshet.

Hädanefter kan en attack från varje nation på någon annan motiveras som självförsvar mot föreställda framtida hot. Samtidigt öppnar utvecklingen och spridningen av nya rymdbaserade, elektroniska, genetiska vapen och mikro-kärnvapen möjligheten för allt dödligare former av krigföring, varav några har potentialen att kunna utplåna hela etniska populationer eller att göra hela kontinenter obeboeliga."

Heinberg ser principiellt fyra alternativ för vår framtid, utifrån den förestående energibristen:

1. Last One Standing - The path of competition for remaining resources.

2. Powerdown - The path of cooperation, conservation and sharing.

3. Waiting for a Magic Elixir - Wishful thinking, false hopes, and denial.

4. Building Lifeboats - The path of community solidarity and preservation.

I översättning:

1. Sista person stående - Vägen av konkurrens omkvarvarande resurser.

2. Powerdown - Vägen av samarbete, bevarande och delande.

3. Väntan på en magiskt elixir - Önsketänkande, falska förhoppningar, och förnekelse.

4. Byggande av livbåtar - Vägen av lokal solidaritet och bevarande.

Punkt 2 utvecklar Heinberg så här:

"Det enda realistiska alternativet till resurskonkurrens är en strategi som kommer att kräva enorma resurser och ekonomiska uppoffringar för att minska per capita resursanvändning i de rika länderna, utveckla alternativa energikällor, fördela resurser mer jämlikt och humant men systematiskt minska storleken på den mänskliga befolkningen över tid."

Heinberg ser tre samverkande faktorer som skapar ett ekologiskt dilemma:

• Befolkningstryck

• Reursuttömning

• Miljöförstöring.

Till detta ser han sex alternativa svar:

1. Flytta någonannanstans.

2. Exlopatera tillgängliga resurser mer intensivt.

3. Upptäck nya utvinningsbara resurser.

4. Bebränsa befolkningen.

5. Begränsa resursanvändningen.

6. Dö ut.

Heinberg ser nödvändigheten av en utveckling bort från de större, snabbare och mer centraliserade - till det mindre, långsammare och mer lokalt baserade.

Som ett positivt exempel tar Richard Heinberg upp hur Kuba klarade påfrestningarna i början av 1990-talet, efter att oljeleveranserna från de kollapsade Sovjetunionen upphört:

"Within a few years, Cuban agriculture was transformed from consisting of 80 percent state-run farms to 80 percent employee-owned shareholder enterprises."

"...the Special Period, these ecological agronomists were suddently given free rein to experiment and to redesign the system."

"By 1998, there were over 8.000 officially recognized organic urban gardens in Havana, cultivated by over 30.000 people and covering nearly a third of the available land."

Beträffande Kanada konstaterar Heinberg att dess "oljereserver" ökade dramatiskt bara genom ett pennstreck - när tjärsand räknades som oljetillgångar.Därmed ökade Kanadas oljereserver plötsligt med 3.600 procent, till 180 miljoner oljefat.

Han påpekar dock att utvinningen av tjärsand ur dyr ur finansiell och energimässig synpunkt, samtidigt som den blir förödande för miljön.

Heinberg är vass mot hur det fungerar inom stora organisationer, som partierna, i USA:

"...the elites are guided day-by-day by a set of incentives that are built into the system itself. Managers who pursue immediate gain get ahead, while those who make short-term sacrifices in order to preserve long-term stability are often at a disadvantage. Likewise, managers are rewarded who keep up apperances, who generate good news, and who exude confidence. Confessing errors accrues no benefit; instead, manager are encouraged to deny shortcomings and to blame competitors or subordinates."

 

Ytterligare citat:

"When the global peak in oil production is reached, there will still be plenty of petroleum in the ground - about as much as has been extraced up to the present, or roughly one trillion barrels.

But much of the remaining oil will be of lower quality, or more difficult and expensive to access. As a result, every year from then on will be impossible to pump as much as the year before."

"Hydrogen is not an energy source, but an energy carrier; it takes more energy to produce a given quantity of hydrogen than the hydrogen itself will yield."

Avslutningsvis skriver Richard Heinberg något väldigt viktigt:

"Förutsatt att man har valt att undvika förnekelse och önsketänkande, finns det en tendens att betrakta vår kollektiva möjligheter med fatalism, pessimism och förtvivlan.

Men dessa attityder är till ingen hjälp för någon. En klarare medvetenhet om vår dilmemma är till föga nytta såvida vi inte är kapabla att tillämpa denna medvetenhet konstruktivt."

Jan Milld

oktober 2011