Det
dilemma som möter varje opinionsbildare kring Peak Oil och det
katastrofperspektiv som öppnar sig, blir:
Å
ENA SIDAN
Problemets
vidd och det akuta behovet av målmedvetna, snara och omfattande
åtgärder för att möta hotet och så långt
möjligt göra vårt samhälle mindre sårbart.
Å
ANDRA SIDAN
Människors
ovilja och oförmåga att ta till sig ett så bistert
budskap. Psykologiska försvarsreaktioner av förnekelse sätter
in. De flesta föredrar goda nyheter framför dåliga.
Dilemmat
blir då detta: hur hitta en balanspunkt, där nödvändiga
sanningar förmedlas, utan att göra människor modfällda
och uppgivna?
Finns
överhuvudtaget någon sådan balanspunkt?
En
förnekelse uppifrån - från politiker och övrigt
samhällsetablissemang - ligger också inbyggd i systemet.
Den kapitalistiska marknadsekonomin kräver optimism och tillförsikt
om framtiden för att kunna fungera:
•
Den dag människor slutar konsumera börjar hjulen stanna
av, med lägre vinster, mindre skatteintäkter och ökad
arbetslöshet som följd.
•
Den dag det blir rusning till bankerna och kunderna vill ta ut sina
besparingar kommer det att visa sig att de pengarna inte finns i bankvalven.
Bankerna kan då tvingas hålla stängt, och människor
blir utan kontanter.
"...
så fort tillväxten stannar av blir det problem. När
arbetslösheten ökar kan färre personer köpa
företagens varor samtidigt som statens kostnader går
upp på grund av minskade skatteintäkter och högre
utgifter. Risken är stor att en spiral av ekonomisk nedgång
uppstår, med förödande sociala konsekvenser
som följd - särskilt för dem i samhället
som har minst resurser. Också de politiska följderna
blir svåra."
Buzz
Holling |
