År 1998, vecka 50 |
År 1998, vecka 50 |
Tänk om det gick att få fram en fungerande tidsmaskin! Tänk om man kunde ta sig tillbaka till Romarriket och vara med kring år 0 och framåt! Tänk att på nära håll få bevittna förfallets mekanismer, att kunna följa händelseutvecklingen under kejsare som Caligula, Claudius, Nero och därefter!
Några citat ur "Allemans världshistoria - Grekland och Rom":
"För det första började medborgarrätten successivt tilldelas många folk utanför de ursprungliga romerska territorierna. För det andra utarmades den italienska bonden... småbrukaren sökte sig ofta in till staden efter en födkrok. Han var på väg att bli vad romarna kallade en 'proletär'..."
"...isolerades armén gradvis från den romerska staten... soldaternas lojalitet knöts i växande grad till deras kamrater och generaler."
Mycket mer information om Romarrikets utveckling går att inhämta genom böcker. Det kan dock aldrig bli som att själv vara med, att befinna sig mitt uppe i skeendet, att inneslutas i denna miljö. Att se och höra framträdande aktörer, att lyssna av hur människor i allmänhet resonerade och kände.
Detta går dock inte att åstadkomma. En sådan tidsförflyttning är inte möjlig. Men även om den vore möjlig så vore det som att gå över ån efter vatten!
Vi sitter ju redan på första parkett - vi kan alla nu bevittna, hur det i detalj gestaltar sig när ett samhälle rutschar utför - nämligen vårt svenska. Cinemascope och Cinerama, 3-dimensionellt och stereo, datorer och "virtual reality" - inget går upp med den verkliga verkligheten.
Dorazio (1) Anita Dorazio, företrädare för FARR, är en person som gjort ett djupt intryck på mig. Hennes ansikte har på något sätt etsat sig fast på min näthinna.
En orsak till detta kan vara att hon förekommer ofta på TV. En annan orsak kan ligga i vad hon säger, och hur hon säger det. Klart är att hon uppfattar sig stå för Godheten, representera ljuset - likt en Lucia.
Den organisation hon företräder är till för att värna flyktingars intressen. Att avgränsa begreppet "flykting" kan emellertid vara svårt. Själv har jag alltid varit anhängare av ett snävt flyktingbegrepp: "flykting" är den som varit politiskt aktiv (helst för demokrati) och pga detta drabbats av livshotande förföljelse. (1) Det flyktingbegrepp som används i svenska media är dock väsentligt vidare, det innefattar envar som flyr från ett krigsområde eller en diktatur. (2)
Häromveckan rapporterades om ett fall i TV2:s regionalnyheter, ABC-nytt, som visade hur Anita Dorazio i själv verket företräder en än generösare linje. Det handlade om en chilensk familj, i Nacka.
Chile är ju idag varken diktatur eller krigsområde. Men där finns fattiga människor. Och där finns människor som inte är helt fattiga, men ändå tror sig kunna få det materiellt bättre genom att ta sig till Sverige.
Den chilenska familjen hade kommit till Sverige på turistvisum, och sedan bara dröjt sig kvar. Det var en barnfamilj, så det gjorde att barnen hann vistas en tid i Sverige. Minns jag rätt, så var ett av barnen dessutom sjukt.
Beslut fanns om avvisning (inte "utvisning", för de hade ju aldrig fått något PUT), och Nackpolisen var i färd med att verkställa beslutet. Då ingrep Dorazio och media ryckte ut. Varpå Utlänningsnämnden direkt vek sig - Nackapolisen fick besked om att avvisningsbeslutet var upphävt.
I TV uttalade sig därefter Dorazio - triumfatoriskt, nästan skadeglatt: Sverige har en ny lag, om "barnens bästa". Sådana hänsyn ska alltid ska gå först...(3)
Förloraren borde här vara Pierre Schori, vars "tydlighet" i flyktingpolitiken fullkomligt torpederas. Han borde här känna sig som förlorare. Men något säger mig att han ändå inte gör det.
Dorazio (2) I programmet "Svart och vitt", TV4 den 26/11 -98, tränger sig Dorazios nuna på igen. På tränger sig också en massa annat. Det är överhuvudtaget ett i raden av alla dessa kampanjprogram kring flyktingpolitiken, med ungefär samma upplägg.
En studiopublik har trummats ihop, och inklämda där sitter också ett par politiker eller ämbetsmän, som ska ställas till svars. Ansatsen är alltså anklagande, det handlar om att ställa de ansvariga mot väggen.
Anklagande, inte för att man tagit emot så många fler utlänningar än vad Sverige har råd med, inte för att integrationen i vårt samhälle kapitalt misslyckas, inte för att man kör över svenska folket. Nej, anklagelsen gäller att det kan finnas enstaka fall av asylsökande som inte fått PUT, trots att de borde ha fått det.
Programmet inleddes med en bandad sekvens om ett sådant fall. Det framstod som uppenbart att den unge mannen var tortyrskadad och hade starka skäl att inte vilja komma tillbaka till Iran.
Den outtalade förutsättningen i programmet var att en sådan politik måste föras, att inga fel begås (dvs i icke-generös riktning).
Men det enda sättet att helt garantera sig mot detta är ju att envar som sökt asyl får PUT. Då har vi inte längre någon reglerad invandring, och då får vårt samhälle större problem än vi redan har, till följd av alltför okontrollerad invandring.
Det finns med andra ord ett dilemma. Detta ville TV4 inte se.
I programmet visades också en sekvens med en ung kvinna från Mellanöstern. Inför kameran försäkrade hon att hon skulle ta livet av sig, om hon tvingades lämna Sverige.
Bakgrunden var att hennes fall var prövat av både Invandrarverket och Utlänningsnämnden och hon hade inte befunnits ha flyktingskäl. Beslut fanns om avvisning, men hon nonchalerade beslutet. Stannade bara kvar i Sverige, med hjälp av "flyktinggömmare".
Tills hon fick anledning att besöka sitt hemland. Tillbaka vid svenska gränsen blev det s.a.s. trassel. Det var i det läget kvinnan hamnade framför TV-linsen och framförde sitt hot. Efter fallet Schakeri ger ett så eftertryckligt självmordshot, dokumenterat på film, effekt. Det är en utpressning som fungerar. Ingen politiker vågar riskera stå som ansvarig, för den händelse hotet trots allt skulle sättas i verket.
Organisatör av mediaaktioner som denna är ofta Anita Dorazio. Till henne kan utlänningar som riskerar avvisas vända sig och hon fixar en TV-kamera. Uppenbart är att Dorazio, mer än olika byråkrater och politiker, har möjlighet att avgöra vilka som ska få stanna i Sverige.
Av dem som satt i TV4-studion var Anita Dorazio förmodligen den person som hade mest makt.
Sjukförsäkringen Samma vecka hade ett annat samhällsprogram i TV ett inslag om sjukförsäkringen, hur denna rustas ned och hur arbetsskadade människor blir utan hjälp - trots att de under hela sitt liv betalat in pengar till denna försäkring.
Vad berodde det på, varför gör man så? Svar: samhället "behöver spara pengar". Och pengar hade man "spart" - det handlade om många miljarder. Så mycket framgick i programmet.
Men varför behöver samhället spara pengar? Den frågan ställdes inte. Överhuvudtaget kopplar våra media sällan ihop olika problem, för att ge en helhetsbild.
För den som vill och vågar se, är sambandet ändå uppenbart. Kostar det mer på vissa områden, då blir det mindre över till annat. Allt hänger ihop.
Vad vi nu får lära oss är att detta är förbjudna tankar. Det riskerar nämligen leda till att vi "ställer grupp mot grupp", och sedan ligger s.a.s. vägen till gaskamrarna öppen.
Jag envisas ändå med att hävda:
1. även svenskar är människor
2. varje land har i första hand ansvar för sina egna medborgare.
Hemlösa Veckan därpå gick ett TV-program om de hemlösa i Stockholm - vars antal ökat dramatiskt under senare år.
Frälsningsarmén och föreningen "Ny gemenskap" gör heroiska insatser för att ge de hemlösa tillgång till mat, rena kläder och tak över huvudet, men de har svårt att få pengarna att räcka till. Samhällets stöd till en frivilligorganisation som "Ny gemenskap" har skurits ned.
En övernattning genom en frivilligorganisations försorg blir som en vinstlott för en hemlös. Vanligare är att övernatta i portuppgångar eller att tillbringa nätterna hos SL - man åker runt på olika bussar. I bussen behöver man ju inte frysa.
Helt nyligen fick jag bilden tydliggjord, när jag själv körde nattbuss 893 - avgång 00.40 från Sergels Torg mot Tungelsta . En ensam kvinna, i kanske 35-årsåldern, steg på. Litet byltigt klädd och med kassar, men jag tänkte inte närmare på att hon kunde vara hemlös. Vid ankomsten till Tungelsta en drygt timme senare fanns bara hon kvar i bussen, och hon var obenägen att stiga av. Hon trodde att jag skulle vända där och fortsätta i trafik in mot stan. Men jag hade ju slut för kvällen och en annan buss skulle komma för den körningen, så hon måste gå av.
Under hela körningen hade på sätena framför henne suttit några andra kvinnor i samma ålder, men deras situation var annorlunda. De hade varit ute och roat sig, var litet lätt berusade och glammade glatt under större delen av resan. På vägen hem till sina respektive lägenheter, för att dagen därpå gå till sina arbeten, kantänka.
Vilken kontrast och vilka olika lotter! Uppenbarligen kan gränsen ändå vara hårfin, och slumpen avgöra vem som hamnar var. Bland de hemlösa finns nu många som tidigare levt vanliga "Svensson-liv".
Faktum är att jag två dagar senare körde linje 835, som också vände vid Tungelsta, ganska sent. Även denna gång fanns bara en passagerare kvar. Det var en medelålders kvinna, inget särskilt med hennes utseende eller klädsel. Men efter att ha gått av bussen gjorde hon inte som vanligt är, nämligen att målmedvetet skynda vidare. Hon dröjde sig kvar vid hållplatsen, med ryggen mot bussen, synbarligen läsande en tidtabell, väldigt ingående. Det verkade som att hon väntade på att jag skulle åka därifrån (tomkörning till garaget).
Situationen lät sig tolkas som att också denna kvinna var hemlös och skulle tillbringa natten på bussar. Men att detta var något nytt för henne och att hon skämdes litet över sin belägenhet, inte ville att den skulle framgå.
Klart är i varje fall att välfärdssamhället nu är i gungning.
