År 1998, vecka 42 |
Margot Wallström får lämna regeringen, Mona Sahlin kommer istället. Jag tror att det är ett nedbyte.
Sahlins kontokortsaffär handlade visserligen om något mycket mer än en Toblerone, och det gällde mer än bara kontokort. Hon hade kaos i sin privatekonomi och hade exempelvis, trots otaliga påminnelser från Nacka kommun, inte betalt sina dagisavgifter.
Min främsta reservation mot Mona Sahlin gäller ändå inte detta. Nej, det gäller vad hon representerar politiskt. Nämligen en extrem anti-intellektualism. På det kan jag ge två exempel:
1. En insändarskribent i Aftonbladet påtalade för några år sedan att invandrare var förtidspensionerade i oproportionellt hög omfattning jämfört med infödda svenskar, och att gruppen invandrare stått för en påfallande stor andel av ökningen av dessa utgifter. På detta svarade Mona Sahlin, och hennes svar var att hon ställde sig "tveksam" till uppgiften.
Tänk efter. Vad blir innebörden av det hon säger?
Förnekade hon att uppgiften stämde? Ja, på sätt och vis. Men ändå inte. Hon påvisade ju inte att den var felaktig och hon anförde inga egna uppgifter, som sade något annat.
Här hjälper alltså inte att en debattör gör sig besvär att gräva fram fakta och bemödar sig att presentera dessa. Fakta är ändå ovidkommande.
Sakuppgifter kan ju i vissa fall vara svåra att få tag i, men det är inte vad Sahlin här hävdar. Hon känner bara ingen skyldighet att söka fakta, eller att själv ta intryck av fakta. Hennes känsloupplevelse räcker.
Om envar skulle anamma den sahlinska metoden, och så fort man konfronteras med någon uppgift som man inte gillar ställer sig "tveksam" - hur ska vi då någonsin få en debatt som leder framåt?
(På Internet-konferenser om politik används inte Sahlins språkbruk, men greppet är detsamma. Där är det istället så att man "spyr", vid konfrontation med obehagliga fakta eller inför signalord som man lärt sig ogilla.)
Särskilt halsbrytande blir det när samma Mona Sahlin gärna anklagar meningsmotståndare för att vara "fördomsfulla":
Motsatsen till att hålla sig till fördomar - är inte det att hålla sig till fakta?
2. I sommaren -98 hade ABF-tidningen "Fönstret" en stor intervju med Mona Sahlin. Ett tema hos henne var där att hon inte hade svar på allt, utan var okunnig om mycket.
Detta är ju uppenbart och i viss mån ofrånkomligt. Ingen kan veta allt, vi har alla våra begränsningar. Vi måste ändå söka kunskap, ha en strävan att lära oss mer.
Men detta var inte innebörden av Sahlins resonemang. Hon såg inte okunnigheten som ett problem, något att försöka så långt möjligt eliminera. Som det framstod i ABF-intervjun såg hon det snarare som en merit och en tillgång för en politiker att "inte ha svar på allt". Därigenom blir en politiker nämligen mer folklig.
Om okunnighet ska bli ett argument för att välja en viss politiker framför en annan, då blir det för all del många som kan tävla om uppdrag. Och det lär ske ett ras i politikers kunskapsnivå...
Mona Sahlin vore inte så intressant, om det inte vore för att hon representerar en strömning i dagens samhälle. Hon har inte bara många beundrare inom media och politik, hon har dessutom stöd bland folk i allmänhet.
Det handlar om en strömning för desintegration och moralupplösning. Med den sahlinska hållningen finns inte rätt eller fel, sant eller osant. Med den surfar vi in i ett intellektuellt och moraliskt skymningslandskap.
Se vidare: