År 1998, vecka 40 |
År 1998, vecka 40 |
Fortsättning från förra veckan: Günez berättade från sin tid som värnpliktig i Turkiet. Hans grupp hade ett aggressivt underbefäl och Günez hade ådragit sig dennes missnöje. Det blev fysisk bestraffning, genom "falangan". Hårda slag mot oskyddad fotsula - en tortyr, som är oerhört smärtsam och resulterar i uppsvullna fötter. Det faktum att Günez råkat i onåd hade tydligen samband med att han var något av en ledarfigur bland sina värnpliktiga kamrater. Min samlade bild av Günez blev att det var en rejäl människa, som kunde visa mod.
Så kom vårt samtal in på ett annat område, jag minns inte hur. Turkarna inom kommunen, och deras bidragsberoende. Günez nämnde något med innebörden att det förekommer en massa bluff och båg, att vi svenskar skinnas. Jag blev nyfiken, och ville att han skulle precisera sig, men då tog det stopp. Här fanns en grupplojalitet eller ett grupptryck som Günez inte hade modet eller viljan att trotsa.
Hos mig hade han ändå bidragit till att så ett första tvivel, en aning om att allt kanske inte stod rätt till beträffande invandringen.
"Hets mot folkgrupp" En annan spricka i min världsbild uppstod när jag under samma period arbetade med att framställa en diabildserie, med namnet "Hets mot folkgrupp".
Konceptet var att dels genom vackra bilder på glada ansikten med olika typer av utseenden gestalta det positiva och berikande med mångfalden, dels slå fast fakta och bekämpa okunskapen. Diabildserien skulle klargöra i hur liten utsträckning som invandrare levde på bidrag och hur falska uppfattningarna var om hög brottslighet bland invandrare.
För att få hjälp med att söka dessa sakuppgifter pratade jag med en kollega som var aktiv socialdemokrat och själv invandrare. Det besked han gav var dock inte vad jag förväntat mig. Bilden var mer komplicerad, minsann. Vad gäller vissa brott var invandrare faktiskt överrepresenterade, upplyste han.
Materialet framställdes ändå (och jag lyckades sälja ett exemplar till skolförvaltningen i Haninge kommun), men det blev inte helt vad jag tänkt mig. Och jag hade fått en ny tankeställare.
Brant ökning Vad som sedan inträffade var ju en brant ökning av antalet asylsökande år från år, under hela 80-talet, med en topp 1989.
Det gav ytterligare anledning att fundera.
Koppom Så inträffade denna incident 1992, i Koppom i Värmland: Några kosovoalbaner vandaliserade en herrgård som tjänstgjort som flyktingförläggning. Två kvällar i rad kastade de ut möblerna genom fönstret på övervåningen.
Anledning: de var missnöjda med standarden. Tidigare hade de fått bo på ett lyxhotell, eftersom det inte gått att snabbt skaka fram andra förläggningsmöjligheter.
Media Ovanpå detta kom medias agerande. När jag märkte, att det var inte tillåtet att reagera på sådana här saker. Som infödd svensk hade man inte rätt att lägga kritiska synpunkter.
De mediala och politiska makthavarna ville ha undersåtar, inte medborgare.
Det var nog efter att ha fått den insikten, som jag på allvar började ifrågasätta tidigare "sanningar".
Orättvisa Här fanns även en annan aspekt: Invandrare kunde lägga synpunker på invandringen, men inte vanliga svenskar (såvida de inte tillhörde den utvalda skaran av "anständiga" och "upplysta"). I detta sammanhang tillhörde jag en kategori som inte existerade i media.
Den förda invandringspolitiken var inte bara oekonomisk, ineffektiv och korkad. I botten fanns dessutom en djup orättvisa, en kränkning.
Infödda svenskar hade inte samma människovärde.
