År 1998, vecka 39 |
År 1998, vecka 39 |
På hemsidan för "Levande zon -, under rubriken "Den fascistiska och rasistiska scenen i Haninge" - nämns mitt namn. Där nämns även moderaternas ordförande i Haninge.
Vi är tydligen att betrakta som "fascister" och/eller "rasister". Som när man tidigare vid olika tillfällen sprayat min husvägg - då har jag varit "rasistsvin" respektive "fascistsvin".
Vilka som står bakom LZ framgår inte av hemsidan, men uppenbarligen handlar det om unga människor. När olika våldsdåd och attentat begåtts i Haninge sedan 1996 och framåt, talar mycket för att det är LZ-figurer som legat bakom. De har den nödvändiga världsbilden.
Dagen före valet damp i min brevlåda ned ett flygblad. I likhet med LZ-hemsidan var det anonymt, förmodligen kom det från "Levande zon".
I texten jämfördes SD:s Haningeordförande med Hitler - båda hade nämligen sagt att deras partier var "varken höger eller vänster". Där förklarades också att den som röstar på Sverigedemokraterna "befinner sig på samma planhalva som Josef Mengele". Flygbladets slutkläm löd: "Håll Haninge rent den 20 september".
Jag tillhör dem som finansierar LZ:s verksamhet. Som skattebetalare i Haninge är jag med om att betala de bidrag (höga, för en fattig kommun), som kommunpolitikerna från (s) och fp beviljat "Levande Zon".
Världsbild Den världsbild som LZ, AFA och andra "antirasister" håller sig med är ju som tagen ur en amerikansk Västernfilm.
Där finns plats för tre typer av roller:
1. Bad guys
2. Offret
3. Good guys.
I filmen framgår klart, vem som är vem. Skurken är orakad och ser elak ut. Offret är en vacker ung kvinna. Hjälten är modig, stark och flink med sin revolver.
I Levande Zons Sverige är rollerna också tydliga. Skurkarna är de som kritiserar svensk invandringspolitik. Offren är invandrarna. Hjältarna är LZ och liknande grupperingar.
Själv hamnar jag alltså här bland skurkarna. Det får mig att minnas tillbaka:
Försök till upprop I början av 80-talet körde jag buss på Ribbygaraget. Den då nya linjen 841 vände i Brandbergens Centrum. Där satt, högt upp på en husfasad, texten "Invandringen - Sveriges cancer". Vem som sprayat detta framgick av ett slags bomärke invid: en ring med ett kors i - Nordiska Rikspartiets symbol.
Jag reagerade på detta. Inte bara pga av min rädsla för nazister och obehagskänslan av att de tycktes vinna terräng. Utan också av hänsyn till de många invandrare som bodde i Brandbergen, och varje dag gick förbi denna skrift. De måste känna ett än större obehag.
Så jag författade ett upprop, vilket jag lade ut på garaget för att få mina kollegor att ställa sig bakom. Tanken var att sedan få det publicerat i lokaltidningen i Haninge.
Många av förarna skrev på, kanske 40%. Men det stannade alltså vid mindre än hälften, varför jag avstod från att sända in det till tidningen.
Det faktum att många inte skrev under kan ju ha haft olika orsaker. En kan vara rädsla för nazister och ovilja att skylta med namn. En annan kan vara egna tveksamheter beträffande invandringen (något som jag själv vid denna tidpunkt ännu saknade). En tredje kan vara allmän politisk likgiltighet.
Korrekt drev Längre tillbaka - från mitten av 70-talet - minns jag ett annat tillfälle, då jag stod på de politiskt korrektas sida.
Tillsammans med några andra unga SL-anställda (trotskister, vänsterpartister och oberoende socialister) hade vi i fackvalen 1975 på sektion 8, Kommunaltrean (som organiserade buss- och tunnelbanepersonal vid Hammarby-Johanneshov) slagit ut gråsossarna. Därefter handlade det om kontroll av avdelningen som helhet.
I Bromma styrde gråsossarna fortfarande. I deras lokala partiblad skrev deras ordförande, Folke Lithén, att SL förvandlats till något av ett "vandrarhem". I detta låg ju två aspekter. Dels en hög personalomsättning, som gjorde att det fanns ständigt nya ansikten, kollegor som man aldrig lärde känna. Dels att det fanns en hög andel invandrare bland de anställda.
Vi från sektion 8 angrep genast. Lithéns uttalande hade ju antytt en viss främlingsfientlighet. I bakgrunden fanns, som försvårande omständighet, att denne person hade ett förflutet som småföretagare. Det visste vi ju, att nazisterna i Tyskland till stor del burits fram av småbourgeoisin...
Och angreppet tog skruv - (s) gjorde inget för att försvara stackars Lithén. Jag vill minnas, att han tvingades till någon slags avbön.
Begreppet "vandrarhem" var ändå etablerat bland den äldre generationen på SL och Lithéns uttalande tolkade säkerligen mångas känslor.
Korrekta skrivningar 1985 skulle Kommunals avdelning 3 fylla hundra år - det var 1885 som den första fackföreningen för spårvägspersonal bildades i Stockholm (avdelning 1 inom Svenska Spårvägsmannaförbundet).
Jag fick i uppdrag att skriva en jubileumsskrift, "100 ÅR I RÖRELSE". En sida handlade där om de många invandrarna bland SL-anställda. Rubriken blev "Utan invandrare stannar Stockholm".
En underrubrik löd: "Rasism - hävstång för inkrökta". Ur texten därunder: "Tyvärr söker många förtryckta människor någon annan grupp att i sin tur sätta sig på... nog kan grund finnas för missnöje, men det måste kanaliseras politiskt! Det är inte invandrarna som nolltaxerar, flyr med miljonbelopp och är illojala mot Sverige..."
På denna sida intervjuade jag även en bussförarkollega, född i Turkiet. Låt oss kalla honom Günez.
Günez Normalt pratar man ju inte så mycket med varandra på jobbet, inte om väsentligheter. Men i anslutning till intervjun hade jag ett längre samtal med Günez, och fick veta mycket mer om honom än vad jag tidigare vetat.
Günez var en bra kollega och en intressant person, som hade mycket att berätta. En del av vad han sade skulle komma att så ett första frö av tvivel i min politiskt korrekta föreställningsvärld.
Mer om den saken nästa vecka.
