Ur "Lagom är bäst!", kapitel 5:

DISKRIMINERING OCH ORÄTTVISOR

"Det handlar om människor". Så har en favoritfras låtit från den generösa sidan, alltsedan folkomröstningen i Sjöbo kommun 1988. Men när man talat om "människor" har man alltid syftat på utlänningar, aldrig på svenskar.

Kurdo Baksi sände i vredesmod tillbaka de 30.000 kronor som han fått i anslag av Statens Kulturråd till sin tidskrift "Svartvitt". Det var inte mycket nog - han hade begärt 700.000 kr. Blågula Frågor har aldrig fått en krona i bidrag, och skulle inte ens komma på idén att begära det. Detta fångar situationen i ett nötskal.

På motsvarande sätt förhåller det sig med socialbidrag. En ideologisk sanktion för detta ges genom språkbruket. En "flykting" är definitionsmässigt mer i behov av stöd än en svensk. Peter Örn, Röda-Kors-byråkrat: "Asylsökande och flyktingar tillhör alltid de mest utsattas."

Invandrare kan vara mycket krävande beträffande socialbidrag, och de får helt andra summor än svenska hushåll. Det har förekommit i flera fall att socialarbetare utsatts för våld, då de inte givit de belopp som begärts.

Invandrare kan få resor till sina hemländer betalda av svenska skattebetalare, alltmedan samma skattebetalare själv inte skulle ha råd att göra motsvarande resor. I fall där kommuner varit ovilliga att vara så generösa har de fått bakläxa av domstolar.

De som blivit "fasta kunder" hos socialtjänsten får sedan regelbundet sina utbetalningar. Svenska studenter - i tillfälligt behov av hjälp - har däremot blivit utan. Det kan vara svårt att ens komma fram till rätt tjänsteman, man fastnar i telefonväntan eller går vilse bland telefonsvarare.

Formellt sett råder jämlikhet mellan utländska och svenska bidragstagare, såtillvida att ingen får ha några tillgångar för att kunna få ut socialbidrag. I praktiken blir det ändå en skillnad, eftersom det för svensken betyder att han måste göra sig av med exempelvis sitt fritidshus medan utlänningen aldrig haft något fritidshus. Dessutom kan en utifrån anländ lättare dölja kontanta tillgångar.

I media framställs invandrares bidragsberoende som ett resultat av diskriminering och utsatthet, de är offer. Sådana exempel finns, men mer vanligt torde vara att man är måttligt intresserad av att arbeta för sin försörjning. En stor andel står överhuvudtaget inte till arbetsmarknadens förfogande.

Dels har Sverige ett system, där man kan göra större förtjänster som bidragstagare än som löntagare, dels kommer invandrarna i många fall från kulturer där det ligger status i att tjäna pengar arbetsfritt.

Invandrare kan (genom att de lever på bidrag) också få del av boendestandard som etniska svenskar (som arbetar för sin försörjning) inte kan. Detta framgick tydligt av TV-programmet Striptease, en sändning i maj -97 om Rågsved. I den nyare delen av området, med moderna lägenheter bodde övervägande invandrare. I den äldre delen av området, med omoderna lägenheter, bodde övervägande svenskar.

Motsvarande kan gälla också annat: tandvård, glasögon, barnvagnar, osv. Invandrare lever i en rekvisionsekonomi, där tjänstemän på socialbyrån avgör vad som ska tillhandahållas. Ju generösare dessa socialtjänstare är, desto bättre anses de ha skött sitt jobb.

Med de normer som socialstyrelsen utfärdat för bidragsnivåer kan en flerbarnsfamilj utan svårighet hamna på en klart högre inkomstnivå än en förvärvsarbetande i låglöneyrke.

Invandrargrupper i ett bostadsområde kan få ekonomiskt stöd och lokaler för sin verksamhet - för arbetslösa svenskar i samma område kan det (även om de är fler) vara svårare. Det är politiskt korrekt att ge stöd åt invandrares kultur på ett sätt som inte gäller svensk kultur.

Till orättvisorna hör inte minst åtgärder för att "prioritera" invandrare (särskilt nyanlända) på arbetsmarknaden. I levande livet kan detta betyda en person med dålig svenska blir anställd, medan infödda svenskar blir förbigångna.

Den offentliga diskussionen och mediautrymmet upptas till stor del av invandrares problem, och ett antal invandrardebattörer dominerar "debatten".

Ovanpå detta har vi det permanenta kampanjandet om "rasism". En svensk kan vara "rasist" - en invandrare definitionsmässigt aldrig. Detta demonstreras bl.a. genom SÄPO:s sätt att föra statistik. En svensk kan dömas till böter för att använda tillmälen mot en invandrare - motsvarande skulle inte kunna ske i omvänd riktning. Överhuvudtaget mäter man med olika mått.

Alla har inte samma rätt till en åsikt, alla möter inte samma respekt. Ska några kärva sanningar och kloka synpunkter sägas om invandringen, då måste det göras av en invandrare. En svensk har för det första svårt att bli publicerad. Skulle detta ändå ske blir risken stor att vederbörandes utsaga stämplas som "rasism", osv. En invandrare drabbas knappast av denna anklagelse, får på så vis en annan yttrandefrihet.

I Sverige på 1990-talet är infödda svenskar andra klassens människor.

 


 Jan Millds hemsida
Millds blogg
  MILLT SAGT