Gunnar Jervas i DN den 15/3 -99:

"Om förhandlingarna skulle leda till att kosovoalbanerna, men inte serberna, skriver på - alternativ ett - planerar kontaktgruppen att flygbomba de senare. Attackerna torde primärt komma att riktas mot militära mål, i både Kosovo och Serbien. Förmodligen skulle serbernas lednings- och sambandssystem angripas först, så att de fick svårt att organisera ett effektivt motstånd.

Därefter måste man räkna med att militära styrkor - möjligen också specialpolis - särskilt lämpade för insatser i Kosovo skulle angripas med precisionsvapen. Förödelsen skulle säkert bli avsevärd, liksom kapacitetsminskningen i den serbiska krigsmakten.

Med all sannolikhet är detta albanernas önskescenario. UCK-gerillans relativa position skulle starkt förbättras, och den borde därefter tämligen snabbt kunna ta kontroll över Kosovo. Därpå måste man räkna med att en kosovoalbansk stat skulle utropas, kanske till och med utan att någon folkomröstning ägt rum. Troligen skulle en sådan dock genomföras efter en tid, om inte annat för att legitimera tillkomsten av den nya staten.

Detta alternativ torde alltså leda till en kosovoalbansk stat, vilket kontaktgruppen motsatt sig, bland annat för att undvika oönskade kedjereaktioner.

Hur skulle till exempel den växande skaran albaner i Makedonien reagera på en kosovoalbansk stat? Vad skulle ungrarna i Vojvodina dra för slutsatser? Inte minst, vilka krav skulle komma från den så kallade serbrepubliken i Bosnien, liksom från kroaterna inom samma (instabila) statsbildning? Detta bör tas i beaktande när man bedömer trovärdigheten i kontaktgruppens bombhot mot Serbien."

"Några flygattacker mot kosovoalbanerna förefaller inte troliga. Om kontaktgruppen - mot förmodan - ändå beslutade sig för att rikta flygangrepp mot UCK skulle attackerna knappast få någon verkan, eftersom lättrörliga gerillaförband är bland de mest svåråtkomliga mål som finns. En gerilla måste erfarenhetsmässigt bekämpas på marken."

"När kosovoalbanerna etablerat det omfattande självstyre som förutses måste man räkna med att deras ambitioner skulle fortsätta att växa, det vill säga de kommer att eftersträva en egen stat.

Varför skulle kosovoalbanerna vilja leva tillsammans med sina fiender, och varför skulle serberna lita på en folkgrupp som de anser trängt ut dem från deras ursprungsland? En sådan ekvation kan bara lösas, eller rättare sagt hanteras, genom att Kosovo förblir ett internationellt protektorat. En internationell styrka med tvångsmakt måste av allt att döma bli kvar också efter den inledande
treårsperioden.

Trots detta kan man förvänta sig att många serber skulle känna sig otrygga och lämna Kosovo. Detta, tillsammans med fortsatt hög kosovoalbansk nativitet, skulle tämligen snart leda till ett praktiskt taget homogent Kosovo. Och då kommer man knappast att kunna hindra kosovoalbanerna från att ordna en folkomröstning som (med överväldigande majoritet) leder till upprättandet av en egen stat.

I den händelse varken serber eller albaner skriver på en överenskommelse - alternativ fyra - har den amerikanska utrikesministern framhållit att det inte blir några bombningar. Hon har inte sagt det men torde nog mena att i så fall får kontrahenterna i stort sett skylla sig själva.

Vad detta innebär är inte alldeles omöjligt att förutse. Våren är snart på väg, och då kommer framför allt UCK:s rörlighet att öka, liksom inflödet av insmugglade vapen. Man kan alltså räkna med att stridigheterna mellan albaner och serber skulle tillta."

I detta läge kan man skymta två utvecklingsmöjligheter. Med tanke på albanernas numerära överlägsenhet och växande vapentillgång torde serberna så småningom tvingas koncentrera sig på att hålla ett fåtal strategiska områden, medan albanerna skulle behärska resten av Kosovo och därifrån försöka skära av förbindelserna mellan de serbiska styrkorna."

"När en vapenvila framtvingats skulle läget vara det att albanerna kontrollerade huvuddelen av Kosovos territorium, medan serbiska styrkor höll ett antal strategiska stödjepunkter. Många kosovoserber skulle säkert ha flytt till dessa områden för att få skydd. En återlokalisering av serber till deras hemorter skulle kräva mycket stora insatser från omvärldens sida.

Ett långvarigt protektorat torde därefter bli nödvändigt för att garantera kvarvarande serber en någorlunda trygg tillvaro.

På sikt ter sig en sådan "lösning" inte hållbar. Däremot kan man tänka sig en delning av Kosovo på så sätt att den nordligaste delen (som gränsar till Serbien) förblir serbisk, medan resten tillfaller albanerna.

I så fall skulle det troligen ske en spontan folkomflyttning på så vis att människor som inte kände sig säkra strömmade över till den egna delen av Kosovo."

"En delning av Kosovo är onekligen ett drastiskt ingrepp. Samtidigt är det svårt att se någon annan lösning som ter sig acceptabel, om än under protest, för såväl serber som albaner.

En utveckling där hela Kosovo stannar inom Serbien kommer knappast att godtas av albanerna. Därför måste den upprätthållas med tvång, vilket inte är acceptabelt ur det internationella samfundets synvinkel."