Kjell Magnusson i DN den 7/4 -99:

"Under de första decennierna efter kriget styrdes Kosovo med mycket hård hand mer eller mindre direkt från Belgrad. Det serbokroatiska språket dominerade i alla offentliga sammanhang och albanerna var starkt underrepresenterade i näringslivet och den statliga administrationen. De var inte heller företrädda i partiapparaten enligt sin andel av befolkningen, och var endast symboliskt närvarande på federal nivå.

Läget i Kosovo förändrades märkbart efter Aleksandar Rankovics avgång i juli 1966, när det politiska inflytandet i Jugoslavien övergick till reformpolitiker som samtidigt betonade delstaternas självständighet."

"I och med förändringarna 1969, som bekräftas i 1974 års konstitution, utgjorde de autonoma områdena direkta beståndsdelar i den jugoslaviska federationen snarare än underordnade enheter inom republiken Serbien, vilket innebar en radikal förändring av politik och vardagsliv i Kosovoprovinsen. Från och med nu börjar albanernas övertagande av partiorganisation, förvaltning och
politiska institutioner. Albanskan fick i praktiken ställning som första språk,..."

"Samtidigt fortsatte Kosovo att vara ett i hög grad segregerat samhälle... Benägenheten till blandäktenskap var mindre bland albanerna än i övriga jugoslaviska folkgrupper, och i den mån man gifte sig utanför den egna gruppen skedde det främst med personer som hade en muslimsk bakgrund, ..."

"Ett stort antal serber och montenegriner valde i den situationen att lämna provinsen. Orsakerna till den serbiska utvandringen hörde till de stora tvistefrågorna i jugoslavisk politik under 1980-talet.

Själva hävdade serberna att de tvingats flytta på grund av trakasserier och systematiska förföljelser, medan albanerna i stället betraktade socioekonomiska faktorer som avgörande. Båda sidor hade i viss mening rätt. Det fanns tillräckliga skäl av ekonomisk natur, samtidigt som
relationerna mellan albaner och serber säkerligen spelade en viktig roll för benägenheten att utvandra. Annars är det svårt att förklara att det i så stor utsträckning var just serber som flyttade.

Serberna fick allt svårare att göra sig gällande på en arbetsmarknad där det krävdes tvåspråkighet, eftersom de i regel saknade kunskaper i albanska. De upplevde vidare den nya albanska medvetenheten som ett hot och såg ingen framtid för sig och sina barn i en kompakt albansk omgivning. I synnerhet ökade den albanska dominansen i städerna mycket snabbt och här blev det särskilt tydligt att man levde i ett samhälle med albansk majoritet. 1961 var serbernas andel av Pristinas befolkning 38 procent, tjugo år senare 19 procent."

"Under åren 1981- 1988 dömdes 1 750 albaner till mellan ett och femton års fängelse, medan 7 000 erhöll fängelsestraff på högst två månader.

Efter oroligheterna 1981 blev den serbiska minoritetens situation förstasidesstoff i de serbiska tidningarna. Man målade upp en bild av hur serberna i Kosovo levde i total rättslöshet, utsatta för omgivningens hot och myndigheternas bristande förmåga eller vilja att ta sig an deras sak. Den serbiska allmänheten upprördes av ett antal spektakulära händelser - mord, våldtäkt, grov skadegörelse - och särskild vrede väckte de fall där präster och nunnor utsattes för fysiskt våld, eller där kyrkogårdar och kulturminnesmärken vandaliserades. Sådant inträffade emellertid knappast dagligen. Av större betydelse för
känslan av osäkerhet var de trakasserier som kunde förekomma i vardagslivet, i affärer och på arbetsplatser, på gatan och ute i byarna. Detta bekräftas också av undersökningar som genomförts bland emigranter från Kosovo.

Samtidigt som serbiska politiker försökte åstadkomma förändringar av Kosovos status spred sig bland provinsens serber och montenegriner en känsla av att vara övergivna och rättslösa. Dessa stämningar växte under 1985 och 1986 till en proteströrelse som utgjorde ett hot även mot regimen i Belgrad och det socialistiska systemet."

"I Kosovo uppstod efter 1990 två parallella samhällen. Serberna kunde med hjälp av stora polisstyrkor visserligen på ytan kontrollera Kosovo och Metohija, men i realiteten hade ett självständigt Kosova egen statlig och kommunal förvaltning, politiska institutioner, massmedier, hälso- och socialvård, samt ett eget utbildningssystem från grundskola till universitet. Framför allt byggde man upp en egen ekonomi. De albanska småföretagarna, liksom albanska gästarbetare och utvandrare svarade för befolkningens försörjning och betalade skatt till Republiken Kosova.

Priset för det albanska motståndet var dock högt. I försöken att kontrollera Kosovo gjorde sig de serbiska säkerhetsstyrkorna skyldiga till övergrepp. Sedan 1992 pågick i stor skala jakten på illegala vapen i de albanska byarna. Flera tusen familjer beräknas ha drabbats av räderna som ofta genomfördes mycket brutalt. Människor utsattes för skymfande behandling och misshandel. Polisvåld förekom också i andra sammanhang och det fanns även rapporter om tortyr. Under åren 1990- 1997 förlorade 75 albaner livet till följd av serbernas agerande.

Serbernas hantering av konflikten stärkte endast det albanska motståndet. Ingen ledande albansk politiker eller kulturpersonlighet kunde tänka sig en framtid inom Serbiens eller Jugoslaviens ram. De alternativ som nämndes var självständighet eller samgående med Albanien, antingen direkt eller efter en övergångstid som internationellt protektorat."

"De kosovoalbanska ledarna vägrade konsekvent att inlåta sig i handlingar som skulle kunna tolkas som att man ens implicit erkände Kosovo som en del av Serbien eller Jugoslavien. Man deltog inte i folkräkningen 1991, bojkottade alla politiska val och ställde sig neutral under de omfattande protesterna i Serbien 1996/97.

Om Rugova hade valt en annan linje, nämligen att med fredliga medel gradvis försöka åstadkomma förändringar, talar det mesta för att han skulle ha varit framgångsrik. Hade Kosovos albaner deltagit i de serbiska parlamentsvalen skulle man, liksom albanerna i Makedonien, ha blivit tungan på vågen och kunnat påverka varje regeringsbildning i Serbien.

De lokala valen skulle ha givit en albansk majoritet i nästan alla Kosovos kommuner, liksom i provinsens parlament. Därmed skulle albanerna haft den politiska kontrollen över Kosovo, om än inte en egen stat. Den mest påtagliga effekten hade blivit att Milosevic och hans parti skulle ha förlorat makten.

I stället uppstod en egendomlig symbios mellan Milosevic och Rugova där den förstnämnde genom albanernas bojkott kunde räkna med bibehållen makt och den senare fick spela rollen av president."

"Omvärlden betraktade hela tiden Rugova som en legitim talesman för kosovoalbanerna. Det förefaller emellertid som om man missförstod hans ickevåldspolitik. Trots att Rugova uttryckligen hade klarlagt sin uppfattning i den grundläggande frågan om Kosovos status tycks man ha trott att han inte menade allvar, att det skulle gå att tala honom till rätta om man bara kunde förmå serberna att respektera mänskliga rättigheter och tillämpa en rimlig minoritetspolitik. Rugova å sin sida verkar ha felbedömt de sympatier han mötte i väst som ett stöd för Kosovos självständighet..."

"...Det är intressant att konstatera att såväl omvärlden som Jugoslavien och Kosovopolitikerna mycket länge negligerade gerillan. Från Rugovas sida hävdades in i det sista att gerillan var en uppfinning av den jugoslaviska säkerhetstjänsten, ett önsketänkande som fick relativt stor spridning i väst.

Hans övermodiga hållning upphörde definitivt sedan gerillans avrättningar av civila albaner också berörde hans närmaste rådgivare. I dag är han slut som politiker.

Omvärlden tenderade likaså att nedvärdera gerillans omfattning, styrka och målsättningar. Ofta har UCK beskrivits som en obetydlig och illa beväpnad grupp som först 1998 (sic!) påbörjade sin kamp. Den serbiska regimen å sin sida höll genomgående en låg profil.

Det är betecknande att mer kraftfulla åtgärder mot gerillan sattes in först när situationen blev ohållbar, det vill säga när gerillan kontrollerade Drenicaområdet, när centrala vägförbindelser var avbrutna och attacker mot polis och civila trappades upp. Den enda realistiska bilden av utvecklingen gavs av oberoende Belgradmedier som veckotidningen Vreme.

Den förvånansvärt milda hållning som USA intagit gentemot UCK innebär, förutom att den militära situationen i Kosovo förvärrats, att man övergivit de politiker som länge betraktades som kosovoalbanernas legitima företrädare. Under det år som gått har ingen albansk politiker kunnat riskera att inta en annan hållning än den gerillan tillåter.

Omvärlden har envist hållit fast vid en ytlig bild av konflikten som innebär att Milosevic genom att "upphäva Kosovos (kulturella) autonomi" skapat en situation där albanerna inte har något annat val än att kräva självständighet, kanske med militära medel. En eventuell albansk nationalism är med andra ord följden av det våld serberna utsatt befolkningen för.

Det är snarare tvärtom. Våldet har inte givit upphov till nationalism, i stället har nationalism lett till våld. De serbiska myndigheterna, och före dem Socialistiska federativa republiken Jugoslavien, har inte kunnat hantera de albanska kraven på oberoende, vilket lett till en accelererande konflikt och ett tilltagande våld.

Ytterst bottnar konflikten i att två folkgrupper gör anspråk på samma område, och Kosovoproblemet, liksom konflikterna i Jugoslavien över huvud taget är en följd av en försenad nationsbildningsprocess i en region där inget nationellt program kan förverkligas utan att det går ut över andra.

Albanernas strävanden efter en gemensam statsbildning är i sig fullt legitima och förståeliga, liksom motsvarande krav från serbisk eller kroatisk sida. Det är bara det att de tyvärr inte kan förverkligas samtidigt utan blodsutgjutelse. Inte heller finns det en rättvis eller i djupare mening moraliskt godtagbar lösning. Det är därför synnerligen viktigt att omvärlden, när man väl engagerar sig i försök att lösa dessa konflikter, intar en konsekvent hållning.

Har man sagt nej till försök att rita om Jugoslaviens karta enligt etniska kriterier borde det vara omöjligt att medverka till en sådan lösning i kosovoalbanernas fall."

Startsidan, Jan Millds hemsida