Ett språks "propedeutiska värde" - det betyder alltså i vilken utsträckning som inlärandet av det kan underlätta inlärandet av andra språk.

Ur strikt vetenskaplig synpunkt är väl Forsmans exempel tveksamma: hur har urvalet av elever till de olika klasserna gått till? Är det så, att de som valt att lära sig esperanto representerar ett genomsnitt? Eller är det så, att dessa redan från början är mer motiverade och kanske också mer språkintresserade?

Inte desto mindre har nog Forsmans rätt i sin slutsats. Den stämmer hursomhelst med mina personliga erfarenheter från gymnasietiden. Jag var ingen direkt språkbegåvning, och grammatiken i i engelskan, tyskan osv beredde mig bekymmer - det var en sådan skog av konstigheter, att det blev oöverskådligt. Här kom esperanto in som en hjälpare, det gav överblick över väsentligheter vad gäller grammatik.

VAD SEDAN GÄLLER Forsmans ideologiska utläggning på slutet om "mångfald, rättvisa" och annat, så låter ju den sig tolka på flera sätt. Min övertygelse är att internationella kontakter måste basera sig på både att det finns nationer och att det finns individer med identiteter.

Om något kan sägas om dagens invandringspolitik så är det sannerligen att den medför orättvisor - för oss vanliga svenskar!