Boken "Dialog om invandringen":

En första reaktion på vad vi skrivit fann vi i SSU-tidningen "Tvärdrag", nr 2/95. Det var inte särskilt uppmuntrande.

Ledaren för BGF nr 1/95 hade försökt se något positivt i regeringens politik: "bara en bråkdel av de asylsökande som på senare år fått uppehållstillstånd i Sverige har varit konventionsflyktingar. Folkets uppfattning ligger också i linje med ambitionerna hos Leif Blomberg, vår nye invandringsminister - de som har skyddsbehov ska få stanna, övriga ska avvisas. På så vis kan asylinstitutionen räddas."

Dessa rader fann Tvärdrag graverande: Under rubriken "TVIVELAKTIGA VÄNNER" frågade redaktionen"Vad säger Blomberg om sådana vänner?"

Kritiken var dubbelt förbluffande:

För det första. Vi refererade ju ett ovedersägligt faktum när vi skrev att bara en bråkdel av de asylsökande som fått stanna var konventionsflyktingar. I själva verket rörde det sig 1992 om 5,2% (615 av 9.389).

För det andra. Var inte själva syftet med asylinstitutionen, också ur de politiskt korrektas synvinkel (i varje fall officiellt), att den skulle ge skydd åt skyddsbehövande? Hur kunde man ha så liten förståelse för vår oro att missbruk och överbelastning kunde äventyra själva asylinstitutionen, och därmed drabba även verkligt skyddsbehövande?

Det fanns en illavarslande kompromisslöshet i Tvärdragskommentaren. Denna gick igen i ett tidigare AB-inlägg från Tvärdragsredaktören, Jesper Bengtsson (se avsnitt 4).

Denne skrev där att man "bör inte diskutera att begränsa invandringen". I annat fall kliver man nämligen "över på de mörka krafternas planhalva". Bengtsson pläderade för "rätten att bosätta sig var man vill i världen", dock utan att beröra frågan om vem som därvid skulle ansvara för vederbörandes försörjning.

På hösten 1994 levererade Tvärdrag en betraktelse om "dold rasism":

"I dag handlar rasismen... om kultursyn. Moderna rasister ser andra kulturer som oförenliga med vår egen. Ibland underförstått att vår västerländska kultur skulle vara högre stående och därmed mer värd än till exempel den muslimska.

Dessa dolda rasisters ideal är en värld där kulturerna lever separerade från varandra i etniskt rena områden. Precis som de militanta bosnienserberna. Dessa rasister hävdar ofta att konflikterna i det svenska samhället är en konsekvens av att folkgrupper tvingats tillsammans av invandringen. På det viset kan de använda antirasistiska argument för att förfäkta sina rasistiska åsikter.

De säger att invandringen måste stoppas för att vi ska slippa rasbråk. Invandrarna skulle tjäna på att inte få komma hit; kulturer kan ju inte leva tillsammans i fred."

Tvärdragskommentaren i nr 2/95 stämplade vidare Blågula frågor som "dunkelt främlingsfientlig". Detta var en trevande början, som snart följdes av eskalerande tillmälen från ett mediamaskineri.

Just "dunkel" var också det ord som tidskriften Expo använde i sin ledare i nr 2/96. Under rubriken "DET DUNKELT SAGDA" skrev man att Blågula frågor "håller sig med en vänsterprofil och låtsas att de företräder ett progressivt budskap".

1995 hade detta nya alster sett dagens ljus: "EXPO - antifascistiskt nyhetsblad". Detta utkom under våren med två nummer för riktad spridning. Idag talar Expo om dem som "provnummer".

Någon person som redaktör eller ansvarig utgivare angavs inte, utgivare uppgavs vara "Riksförbundet Stoppa rasismen".

I januarinumret angavs målsättningen så här:

"Expo är ett antifascistiskt nyhetsblad som informerar om vad som egentligen händer på den högerextrema fronten vare sig det gäller fascism/nazism (sverigedemokrater och riksfrontare), extremhöger (mörkblåa moderater) eller invandrarfientlig populism (nydemokrater och sjöbopartister). Tonvikten ligger på Sverige, men övriga världen ingår som en mindre del. Expo sprids bland antifascistiska aktivister från olika politiska läger och fyller ett behov av information och dokumentation."

Detta var signerat "Redaktionen för Expo".

På sista sidan manades läsekretsen:

"Skicka in tips om: konserter, fester, demonstrationer, möten, skadegörelse, misshandel, bråk, flygbladsutdelning, affischering, uttalanden, insändare, motioner. Skicka gärna med tidningar, tidskrifter, bilder, foton, affischer, flygblad, förundersökningar, domar, texter och artiklar."

Detta gav tydligen resultat, för i aprilnumret blev jag och Blågula frågor uppmärksammade. På framsidan skrevs, i anslutning till en kritik av Anders Carlberg: "Själv ger han sitt stöd åt Jan Millds rasistiska Blå-gula frågor..." 1)

Inne i tidningen blir det, under rubriken "Fri Information", ytterligare ett omnämnande: "Till samma krets hör Jan Milld fd fredsaktivist på vänsterkanten, med sin tidskrift Blå-gula frågor som stöder Jörg Haider i Österrike. I dessas sällskap rör sig även som tidigare nämnts Anders Carlberg."

Detta omnämnande skulle snart visa sig få ett häpnadsväckande kraftigt genomslag.

"DIALOG OM INVANDRINGEN?" : pris 200 kronor postgiro 80 73 30 - 6 Förlaget Mångfald Se vidare: Innehåll

1) År 1995 var BGF alltså i Expos ögon en "rasistisk" tidskrift. Året därpå (Expo 3/96) hade man dock backat. Då var vi i varje fall inte "biologiska rasister". (Åter till texten)