Boken "Dialog om invandringen":

39. Folkhemmet

I slutet av april 2000 ringde man till mig från "Folkhemmet" på TV3 och ville ha Blågula frågors medverkan. Det gällde en direktsändning några dagar senare, den 20/4.

Själv skulle jag köra buss då och det var förarbrist på företaget, så jag kunde inte få ledigt. Anders Sundholm var uppe i fjällen och gick inte att få tag i. Vad göra? Vi kunde ju inte missa tillfället att komma med i rikstäckande TV, nu när vi fick chansen! Jag pressade således på min arbetsgivare för att trots allt bli ledig, förklarade mig redo att arbeta igen flera dagar om jag bara blev fri vid detta tillfälle. Det löstes så att jag arbetade mitt förstapass men blev ledig efter matrast. För att hinna i tid till TV-studion fick jag ta taxi.

Det visade sig att programupplägget var att man i flyktingpolitiken måste se ur enskilda individers situation, utgå från enskilda fall. I panelen hade jag mot mig en ung moderatkvinna, en asylantgömmerska och en avvisningshotad asylant från Uganda. Därutöver programledartrion Robert Aschberg, Linda Nyberg och Hasse Aro. Dvs 1-6.

Först visade man ett bandat inslag om en familj av gråtande asylanter, som skulle avvisas. Frågan gick direkt till mig: kunde jag tycka något annat än att dessa människor skulle få stanna i Sverige?

Mitt svar blev att Sverige måste ha en reglerad invandring. I det enskilda fallet vägrade jag uttala mig, eftersom jag inte var insatt i det. Men mot mediaframställningen var jag naturligtvis skeptisk.

Därefter kom asylantgömmerskan in. Hon pekade på sin ugandier och frågade, med darr på rösten, vad jag hade emot honom. Varför skulle inte han få stanna, vad gjorde det mig?

Det finns ett grundläggande dilemma i flyktingpolitiken, påpekade jag. I världen finns fler nödställda människor än vad vi kan ta emot. Hade jag tillgång till en trollformel att kunna göra livet bra för alla människor, då skulle jag använda den. Men denna formel hade ju varken jag eller någon annan.

Moderatkvinnan talade för sin del om att ta emot ytterligare en miljon utlänningar.

Sedan gick programledartrion till samlad aktion. Linda Nyberg hade läst en del BGF-material och där funnit "rashets". Hon ifrågasatte våra uppgifter om överrepresentation för invandrare bland våldtäktsmän.

Robert Aschberg kopplade på sin myndigaste stämma och deklarerade:
"Nu är det ju så här, att gruppvåldtäkterna inte har ökat. De har legat rätt konstant sedan 50-talet. Så det där är ju dravel. Det har flera undersökningar visat, Brå visade det alldeles nyligen."

Hasse Aro fyllde i med ett påstående att gruppvåldtäkter vanligen begås av "två svenska män" och fortsatte: "...det är på det sättet som såna som tycker som du för debatten, att ni blandar sanningar, halvsanningar och direkta lögner i en soppa som är svår att tolka, om man inte är expert. Det måste ju skada er trovärdighet i längden."

Den debatten kunde jag inte ta direkt under sändning, eftersom jag inte tagit del av den Bråundersökning man hänvisade till. Inte ett ögonblick trodde jag dock att dessa uppgifter kunde stämma.

En del fick jag tillfälle att säga om hur media länge mörkat kring gatuvåldet, som under tiden ökat. Där finns desutom ett rasistiskt mönster: offren är mest svenskar, brottslingarna mest invandrare.

Till sist släppte man in en tittare på telefon, "Sara" från Landskrona. Det blev inte vad programledarna tänkt sig, för Sara ansåg att invandringen måste minska. Det replikskifte som följde förtjänar att räddas till eftervärlden! (se bilaga 14)

Bråundersökningen visade sig mycket riktigt vara missvisande. Redan dess eget siffermaterial visade på samma sak som Blågula frågor hela tiden hävdat.

Det var genom att kasta om klassificeringarna som ett annat intryck gavs. Man placerade etniska svenskar och andra generationens invandrare i samma kategori och fick därigenom fram att de flesta gruppvåldtäkter skulle ha begåtts av "svenskar". Placerade man istället de senare tillsammans med utlandsfödda i en kategori "invandrare" blev bilden en annan. Det visade då att kategorin invandrare stod för fler gruppvåldtäkter än kategorin etniska svenskar - trots att den senare kategorin utgjorde en större andel av befolkningen.

Dessutom redovisade Brå antalet gruppvåldtäkter, inte antalet gärningsmän. Hade man redovisat det senare skulle överrepresentationen för män med utländsk bakgrund bli än större, eftersom dessa ofta figurerar i gruppvåldtäkter med mer än två gärningsmän.

Bråundersökningen visade inte på någon ökning av antalet grupp-våldtäkter, men det var också bedrägligt. Rolf Edin kommenterade i Metro den 8/5 -00:

"Brå hämtar sitt material från anmälningar där det förekommer minst två skäligen misstänkta. Alltså personer som är identifierade och uppsatta som misstänkta... Eftersom en övervägande del, cirka två tredjedelar, av gruppvåldtäkterna är ett resultat av en så kallad uppraggning eller ett överfall är det inget konstigt i att gärningsmännen inte är kända... Dessa brott har alltså enligt Brå i princip aldrig ägt rum eftersom de inte finns med i deras statistik."

Edin konstaterar:

"Förra året anmäldes 3.237 personrån i Stockholms län. Om man skulle praktisera Brås sätt att föra statistik var det egentligen bara 484 rån."

En annan undersökning gav ett helt annat resultat. GP den 23/6 -00:

"... att antalet anmälningar i Stockholms län ökat dramatiskt de senaste fem åren. Från nio anmälningar i länet 1995 till 35 förra året och 40 föregående år. Bakom studien står Toni Demitz-Helin, kriminolog vid länskriminalen."

Dessa siffror baserade sig på den beskrivning av brottet som våldtagna kvinnor i Stockholm län lämnat vid polisanmälan.

Aschbergs påstående om att gruppvåldtäkterna skulle ha legat "konstant sedan 50-talet" var dessutom befängd redan utifrån sedan länge tillgänglig Brå-statistik. Denna visade ju att antalet vanliga våldtäkter, anmälda sådana, år 1950 var 350. År 1999 hade denna siffra ökat till 2.000. En mer än 5-faldig ökning! Varför skulle då inte en ökning ha skett också av gruppvåldtäkter?

Just insamlande av fakta - relevanta fakta och tillförlitliga fakta - har varit en grundbult i Blågula frågors verksamhet alltsedan starten. Mot den bakgrunden blev anklagelserna från Hasse Aro viktiga för oss. Stämde de måste vi skärpa oss, stämde de inte var denne Aro skyldig oss åtminstone en ursäkt.

Anders Sundholm skrev således till Hasse Aro efter TV3-programmet. Det blev en intressant skriftväxling. Några citat:

"Tydligen är det så att du har upptäckt uppgifter i vår tidskrift eller på hemsidan som inte är korrekta. ... Nu ber jag dig att snarast upplysa oss om de felaktigheter du funnit så att vi kan korrigera omedelbart. Både vi i Blågula Frågor, men framför allt hela sakfrågan, förlorar på att felaktigheter sprids."

Då Anders inte fick något svar sände han efter några dagar ett nytt brev. Forfarande inget svar. Efter fem månader tog han kontakt med Aro per telefon. Därefter kom ett svar:

"Hej Anders.
Nu när jag ser ditt brev kommer jag ihåg vad som hände. Jag skrev ett svar till dig, men brydde mig sen inte om att skicka det.

Du bad mig nämligen att påpeka vilka felaktigheter ni hade i ert material, så att ni kunde rätta dem. Genom att göra detta skulle jag på ett för mig oacceptabelt sätt delta i er verksamhet. Jag anser inte att det är min sak att sakgranska ert material.

Hälsningar
Hasse Aro"

"Till Hasse Aro.
Har du verkligen tänkt över det svar du lämnat? Det är ju helt ologiskt! Du säger att det inte är din uppgift att sakgranska Blågula Frågors material. Men det var väl precis vad du gjorde inför programmet, för du kan väl inte mena att du kastar ur dig osanna påståenden utan att ha granskat vad vi skrivit?

Antingen får du erkänna att du ljög i Folkhemmet, eller så får du göra dig omaket att ta fram de påstådda felaktigheterna. Är inte detta, i anständighetens namn, ett rimligt krav?

Anders Sundholm"

"Anders,
Om du såg programmet så redogjorde jag där för de felaktigheter jag hittade vid en genomläsning av det sammanfattande material jag hade tillgång till. Vilka övriga fel ert material innehåller vet jag inte. Och är inte ens intresserad.

Hasse"

"Hasse,
Det är uppenbart att vi nu inte kommer längre. Du har kommit med påståenden om Blågula Frågor som är osanna, i direkt-sändning till svenska folket. Och du tänker inte ens be oss om ursäkt.

Vad ska man kalla ett sådant uppträdande? Ja, du som har ordet som vapen kan säkert hitta ett lämpligt uttryck.

Anders"


 

 "DIALOG OM INVANDRINGEN?" :

pris 200 kronor

postgiro 80 73 30 - 6

Förlaget Mångfald


Se vidare:

Innehåll

 


  Startsidan, Jan Millds hemsida