 |
|
Boken "Dialog om invandringen":
I slutet av april 2000 ringde man till mig från "Folkhemmet" på TV3 och ville ha Blågula frågors medverkan. Det gällde en direktsändning några dagar senare, den 20/4.
Själv skulle jag köra
buss då och det var förarbrist på företaget,
så jag kunde inte få ledigt. Anders Sundholm var uppe
i fjällen och gick inte att få tag i. Vad göra?
Vi kunde ju inte missa tillfället att komma med i rikstäckande
TV, nu när vi fick chansen! Jag pressade således på
min arbetsgivare för att trots allt bli ledig, förklarade
mig redo att arbeta igen flera dagar om jag bara blev fri vid
detta tillfälle. Det löstes så att jag arbetade
mitt förstapass men blev ledig efter matrast. För att
hinna i tid till TV-studion fick jag ta taxi.
Det visade sig att programupplägget var att man i flyktingpolitiken
måste se ur enskilda individers situation, utgå från
enskilda fall. I panelen hade jag mot mig en ung moderatkvinna,
en asylantgömmerska och en avvisningshotad asylant från
Uganda. Därutöver programledartrion Robert Aschberg,
Linda Nyberg och Hasse Aro. Dvs 1-6.
Först visade man ett bandat inslag om en familj av gråtande
asylanter, som skulle avvisas. Frågan gick direkt till mig:
kunde jag tycka något annat än att dessa människor
skulle få stanna i Sverige?
Mitt svar blev att Sverige måste ha en reglerad invandring. I det enskilda fallet vägrade jag uttala mig, eftersom jag inte var insatt i det. Men mot mediaframställningen var jag naturligtvis skeptisk.
Därefter kom asylantgömmerskan
in. Hon pekade på sin ugandier och frågade, med darr
på rösten, vad jag hade emot honom. Varför skulle
inte han få stanna, vad gjorde det mig?
Det finns ett grundläggande dilemma i flyktingpolitiken,
påpekade jag. I världen finns fler nödställda
människor än vad vi kan ta emot. Hade jag tillgång
till en trollformel att kunna göra livet bra för alla
människor, då skulle jag använda den. Men denna
formel hade ju varken jag eller någon annan.
Moderatkvinnan talade för sin del om att ta emot ytterligare en miljon utlänningar.
Sedan gick programledartrion
till samlad aktion. Linda Nyberg hade läst en del BGF-material
och där funnit "rashets". Hon ifrågasatte
våra uppgifter om överrepresentation för invandrare
bland våldtäktsmän.
Robert Aschberg kopplade på sin myndigaste stämma och
deklarerade: "Nu
är det ju så här, att gruppvåldtäkterna
inte har ökat. De har legat rätt konstant sedan 50-talet.
Så det där är ju dravel. Det har flera undersökningar
visat, Brå visade det alldeles nyligen."
Hasse Aro fyllde i med ett påstående
att gruppvåldtäkter vanligen begås av "två
svenska män" och fortsatte: "...det är på det sättet
som såna som tycker som du för debatten, att ni blandar
sanningar, halvsanningar och direkta lögner i en soppa som
är svår att tolka, om man inte är expert. Det
måste ju skada er trovärdighet i längden."
Den debatten kunde jag inte ta direkt under sändning, eftersom
jag inte tagit del av den Bråundersökning man hänvisade
till. Inte ett ögonblick trodde jag dock att dessa uppgifter
kunde stämma.
En del fick jag tillfälle att säga om hur media länge mörkat kring gatuvåldet, som under tiden ökat. Där finns desutom ett rasistiskt mönster: offren är mest svenskar, brottslingarna mest invandrare.
Till sist släppte man in en tittare på telefon, "Sara" från Landskrona. Det blev inte vad programledarna tänkt sig, för Sara ansåg att invandringen måste minska. Det replikskifte som följde förtjänar att räddas till eftervärlden! (se bilaga 14)
Bråundersökningen visade sig mycket riktigt vara missvisande. Redan dess eget siffermaterial visade på samma sak som Blågula frågor hela tiden hävdat.
Det var genom att kasta om klassificeringarna
som ett annat intryck gavs. Man placerade etniska svenskar och
andra generationens invandrare i samma kategori och fick därigenom
fram att de flesta gruppvåldtäkter skulle ha begåtts
av "svenskar". Placerade man istället de senare
tillsammans med utlandsfödda i en kategori "invandrare"
blev bilden en annan. Det visade då att kategorin invandrare
stod för fler gruppvåldtäkter än kategorin
etniska svenskar - trots att den senare kategorin utgjorde en
större andel av befolkningen.
Dessutom redovisade Brå antalet gruppvåldtäkter,
inte antalet gärningsmän. Hade man redovisat det senare
skulle överrepresentationen för män med utländsk
bakgrund bli än större, eftersom dessa ofta figurerar
i gruppvåldtäkter med mer än två gärningsmän.
Bråundersökningen
visade inte på någon ökning av antalet grupp-våldtäkter,
men det var också bedrägligt. Rolf Edin kommenterade
i Metro den 8/5 -00:
"Brå
hämtar sitt material från anmälningar där
det förekommer minst två skäligen misstänkta.
Alltså personer som är identifierade och uppsatta som
misstänkta... Eftersom en övervägande del, cirka
två tredjedelar, av gruppvåldtäkterna är
ett resultat av en så kallad uppraggning eller ett överfall
är det inget konstigt i att gärningsmännen inte
är kända... Dessa brott har alltså enligt Brå
i princip aldrig ägt rum eftersom de inte finns med i deras
statistik."
Edin konstaterar:
"Förra
året anmäldes 3.237 personrån i Stockholms län.
Om man skulle praktisera Brås sätt att föra statistik
var det egentligen bara 484 rån."
En annan undersökning gav ett helt annat resultat. GP den
23/6 -00:
"... att antalet anmälningar i Stockholms län ökat dramatiskt de senaste fem åren. Från nio anmälningar i länet 1995 till 35 förra året och 40 föregående år. Bakom studien står Toni Demitz-Helin, kriminolog vid länskriminalen."
Dessa siffror baserade sig på
den beskrivning av brottet som våldtagna kvinnor i Stockholm
län lämnat vid polisanmälan.
Aschbergs påstående om att gruppvåldtäkterna
skulle ha legat "konstant sedan 50-talet" var dessutom
befängd redan utifrån sedan länge tillgänglig
Brå-statistik. Denna visade ju att antalet vanliga våldtäkter,
anmälda sådana, år 1950 var 350. År 1999
hade denna siffra ökat till 2.000. En mer än 5-faldig
ökning! Varför skulle då inte en ökning ha
skett också av gruppvåldtäkter?
Just insamlande av fakta - relevanta
fakta och tillförlitliga fakta - har varit en grundbult i
Blågula frågors verksamhet alltsedan starten. Mot
den bakgrunden blev anklagelserna från Hasse Aro viktiga
för oss. Stämde de måste vi skärpa oss, stämde
de inte var denne Aro skyldig oss åtminstone en ursäkt.
Anders Sundholm skrev således till Hasse Aro efter TV3-programmet.
Det blev en intressant skriftväxling. Några citat:
"Tydligen
är det så att du har upptäckt uppgifter i vår
tidskrift eller på hemsidan som inte är korrekta. ...
Nu ber jag dig att snarast upplysa oss om de felaktigheter du
funnit så att vi kan korrigera omedelbart. Både vi
i Blågula Frågor, men framför allt hela sakfrågan,
förlorar på att felaktigheter sprids."
Då Anders inte fick något svar sände han efter
några dagar ett nytt brev. Forfarande inget svar. Efter
fem månader tog han kontakt med Aro per telefon. Därefter
kom ett svar:
"Hej
Anders.
Nu när jag ser ditt brev kommer jag ihåg vad som hände.
Jag skrev ett svar till dig, men brydde mig sen inte om att skicka
det.
Du bad mig nämligen att påpeka vilka felaktigheter ni hade i ert material, så att ni kunde rätta dem. Genom att göra detta skulle jag på ett för mig oacceptabelt sätt delta i er verksamhet. Jag anser inte att det är min sak att sakgranska ert material.
Hälsningar
Hasse Aro"
"Till
Hasse Aro.
Har du verkligen tänkt över det svar du lämnat?
Det är ju helt ologiskt! Du säger att det inte är
din uppgift att sakgranska Blågula Frågors material.
Men det var väl precis vad du gjorde inför programmet,
för du kan väl inte mena att du kastar ur dig osanna
påståenden utan att ha granskat vad vi skrivit?
Antingen
får du erkänna att du ljög i Folkhemmet, eller
så får du göra dig omaket att ta fram de påstådda
felaktigheterna. Är inte detta, i anständighetens namn,
ett rimligt krav?
Anders Sundholm"
"Anders,
Om du såg programmet så redogjorde jag där för
de felaktigheter jag hittade vid en genomläsning av det sammanfattande
material jag hade tillgång till. Vilka övriga fel ert
material innehåller vet jag inte. Och är inte ens intresserad.
Hasse"
"Hasse,
Det är uppenbart att vi nu inte kommer längre. Du har
kommit med påståenden om Blågula Frågor
som är osanna, i direkt-sändning till svenska folket.
Och du tänker inte ens be oss om ursäkt.
Vad ska man
kalla ett sådant uppträdande? Ja, du som har ordet
som vapen kan säkert hitta ett lämpligt uttryck.
Anders"
| |
|
|
|