Metro-kolumn den 13/1 -00

"Morden i Skogås exempel på barbari". Så löd rubriken på Mattias Svenssons kolumn i Metro den 13 januari, som handlade om rasism.:

"Knappt hann vi in på det nya millenniet, innan mänsklighetens barbariska förflutna gjorde sig påmint. Skogås blev skådeplatsen där två mord påminner oss om att primitiva sinnen finns kvar i vårt upplysta tidevarv."

"De misstänkta i Skogås ­ vare sig de är häxtroende afrikaner eller nazistiska svenskar ­ är andliga bröder. Båda har de underkastat sig monstruösa läror och ledare. Deras vidskepelser säger dem att andra är ansvariga för deras olycka. I sin iver att undvika att tänka själva och ta ansvar för sin egen situation, har de inte ens dragit sig för att mörda..."

"Händelser i vårt liv kan bekvämt skyllas på onda andar eller judiska konspirationer. Om anklagelserna stämmer, visar händelserna i Skogås oss vart den vägen leder. Alternativt kan vi välja eget tänkande och personligt ansvar. Vi kan då fundera över vår egen roll i livets alla skeden."

På detta fick jag in nedanstående svar på Metros Internetsida:

Vi måste "fundera över vår egen roll" och ta ett "personligt ansvar" skriver Mattias Svensson. Vad kan det betyda, tillämpat på dråpet i Skogås?

Ett mönster framträder, tycker jag, när det gäller våldsdåd eller grov skadegörelse, att i media framställa det som "rasistdåd" - även när så inte är fallet. Så var det med diskoteksbranden i Göteborg nyligen och så var det med biblioteksbranden i Linköping dessförinnan.

Nu gäller det den knivdödade invandrarpojken i Skogås. Svensson sällar sig till dem som framställer det som ett rasistdåd.

Jag kan se två skäl att inte göra så.

DET ENA SKÄLET är att en sådan beskrivning förmodligen inte är sann. Det var nog inte så enkelt, även om offret i detta fall var invandrare och förövaren etnisk svensk, tydligen skinnskalle. Enligt polisens uppgifter var det snarare ett allmänt bråk, där det ena gav det andra och en upptrappning skedde. Även invandrare var aktörer, och alls inte "snövita".

DET ANDRA SKÄLET är att en sådan beskrivning inte är ändamålsenlig. Inte om man vill motverka fortsatta konflikter. Genom en beskrivning där den ena sidan görs rakt igenom ond och den andra helt utan del i händelseutvecklingen skapar man på båda sidor mer av negativa känslor. Man lämnar då inga öppningar för att bryta spiralen av rädsla och misstro.

Vill man verkligen få stopp på våldet bör, menar jag, två saker eftersträvas:

Dels att alla inblandade får hjälp att se sin egen roll i sammanhanget.

Dels att ingen behöver känna sig demoniserad och orättvist behandlad.

Då kan vi vara betjänta av en så sann och så detaljerad bild som möjligt, av de faktiska händelseförloppet och dess bakgrund. Fram tills dess att vi har den får vi ligga lågt.

Förtida domar bör undvikas.

Jan Milld