Gustaf Fridolin från svenska Miljöpartiet konstaterat i Politiken den 27/3 att såväl Sverige som Danmark har problem i samband med invandringen, skillnaden ligger i hur vi hanterar dem: svenskarna har "tröttnat på främlingsfientligheten" och Sverige har valt en "humanistisk politik". Fridolin beklagar Danmark, som inte "välsignats" av samma utveckling, utan nu befinner sig "moraliskt vid vägs ände".

Även om Fridolin i princip erkänner existensen av problem har han inte tagit till sig verkligheten. Han sätter rentav en ära i att inte göra det. Som en dogm, en påbjuden trossats, proklamerar han att "mångfalden" ska "uppfattas som" en resurs.

Med denna utgångspunkt ges plats för bara en förklaring till den höga arbetslösheten bland invandrare.

Den beror inte på att invandrare inte kan svenska språket eller saknar av den svenska arbetsmarknaden efterfrågade yrkeskunskaper.

Den beror heller inte på att man föredrar betald ledighet framför arbetsåtaganden.

Återstår att finna förklaringen utanför individerna själva: skulden ligger på det svenska samhället, som hindrar invandrare att försörja sig själva. De diskrimineras.

Denna tes har nu hamrats ut i svenska massmedia år efter år, och för någon motbild har ingen plats givits. Den har således blivit till en "sanning", på vilket politiken vilat.

Skygglappar används även beträffande den accelererande och allt grövre våldsbrottsligheten i Sverige - starkt kopplad till invandringen. Två förnekelser har därvid tillämpats. Dels har förnekats att denna brottslighet ökat, dels har förnekats att invandrare är överrepresenterade bland våldsbrottslingar. När detta nu blir allt svårare skiftar man över till en ny försvarslinje: etnicitet är i sammanhanget ovidkommande. Det finns inte "vi och dom".

Den "insikten" saknas dock hos många av gärningsmännen, som noga väljer ut sina offer just därför att de är "svennar" eller "svennehoror". Det främsta bekymret för de politiskt korrekta vid sådana våldsbrott är att offren kan komma att känna "främlingsfientlighet" - inte offrens lidande, inte lidandet hos kommande offer för svenskfientlighet.

Så är det nämligen, oavsett vad unge Fridolin må tro i sin riksdagsbänk, att svenskfientligheten är ett vida större problem i Sverige än främlingsfientligheten. Svenskfientliga våldsbrott är i Sverige oändligt mycket vanligare än främlingsfientliga. Även om svenska massmedia ger en falsk bild, genom att konsekvent förtiga gärningsmäns etnicitet när den är utländsk.

Med detta vill jag påstå att humaniteten i den svenska politiken haltar. Den må vara "human" mot vissa brottslingar, men inte mot många brottsoffer. "Alla människors lika värde" må hyllas som en vacker paroll, men den tillämpas inte i praktiken.

Trots talet om att invandringen är "berikande" visar det sig att allehanda sociala problem uppstår i invandrartäta bostadsområden.

Karaktäristiskt för den svenska politiken har varit att kombinera massinvandringen med kravlöshet. Integration skulle uppnås genom att i invandrartäta områden satsa mer resurser. In i "utsatta" bostadsområden har pumpats miljarder och åter miljarder svenska kronor. Invandrartäta skolor har fått väsentligt högre lärartäthet än andra.

När det visar sig att detta inte hjälper blir "lösningen": mer av samma som hittills. Ytterligare satsningar och nya miljarder.

Vad denna politik bortsett från är att resurserna i samhället är begränsade och att när mer satsas på ett område får det återverkningar på andra områden, som dräneras på resurser. Några få betala.

Helt konkret betyder det:

dålig omsorg för många äldre
långa väntetider inom sjukvården
låg uppklarningsprocent av brott, polis som inte kommer vid larm.

Är detta en human politik? Naturligtvis inte!

Detta blir nu alltmer uppenbart, och kan förklara övergreppen mot oppositionen i Sverige - vilken återfinns utanför riksdagen. Det genererar ett klimat av överslag och desperata inslag som:

- regeringens stängning av Sverigedemokraternas webbsida
- brevbärares vägran att dela ut valmaterial för Nationaldemokraterna
- hot mot personal på Migrationsverket
- skolbetyg i åsikter.

Det förklarar också den svenska hållningen gentemot Danmark, under den aktuella krisen. Som svensk kan man känna en smärta över att Sverige inte här ställer upp på Danmarks sida. Utifrån principer om yttrandefrihet och historiskt gemensamma demokratiska värderingar borde detta vara en självklarhet.

Ur en synpunkt sett är det dock naturligt, och föga överraskande. Som Gustaf Fridolin är inne på gäller det inte bara några teckningar, det handlar också om invandringspolitiken.

För svenska makthavare utgör Danmark ett farligt exempel. Man vill i det längsta undgå att släppa ut anden ur flaskan.

Jan Milld

PS
Det säger något om skillnaden mellan Sverige och Danmark beträffande yttrandefrihet att en artikel som Fridolins - pläderande för bojkott av danska varor - kunde tas in i en stor dansk tidning. I Sverige tar man inte in artiklar med "obehagliga" fakta eller argument.