Till Dagens Industri i februari -99:

Åke Wedin argumenterar den 10/2 att flyktinginvandringen i praktiken innebär en import av arbetslösa. Detta är uppenbarligen sant.

De statliga bidragen till kommunerna för de första åren i Sverige räcker inte för att täcka kostnaderna - efter 3 år kan fortfarande bara en mindre del försörja sig själva. En stor del av de nyinvandrade hamnar som öppet arbetslösa, än fler står inte ens till arbetsmarknadens förfogande, trots att de är i arbetsför ålder. Sysselsättningsintensiteten bland utomnordiska medborgare i Sverige låg 1997 kring 35%.

Som LO-medlem kan jag inte annat än instämma i Åke Wedins förundran över LO:s hållning till den förda invandringspolitiken.

Den vore inte fullt så märkligt om den invandring som går under beteckningen "flyktinginvandring" bestod av personer som blivit förföljda och svävar i fara till följd politiskt, fackligt eller socialt arbete. Den typen av asylsökande var vanlig under 70-talet, nu tillhör den undantagen.

Jämfört med 70-talet har den utomnordiska invandringen mångdubblats under 80- och 90-talen. Detta har samband med utvecklingen av kommunikationerna, som gör att människor i u-världen dels vet mer om livet i västvärlden, dels har större möjligheter att förflytta sig. Det har också samband med befolkningsexplosionen. Den resulterar i inflyttning till storstäderna, till slum och kriminalitet, som ger medelklassen incitament att söka sig därifrån. Den resulterar också i konkurrens om begränsade resurser, med konflikter, krig och flyktingströmmar som följd.

Tyvärr talar inte mycket för att denna utveckling kommer att brytas. De faktorer som idag skapar ett migrationstryck på västvärlden kommer att bestå framöver.

De flesta individer som tar det stora steget att bryta upp och försöka starta ett nytt liv i ett avlägset land har förmodligen goda skäl till detta. Det är inget att moralisera över. Men för Sverige som nation blir det ett omöjligt åtagande, att ta ansvar för människor i svårigheter från alla delar av världen.

Invandringsminister Pierre Schori hävdar att flyktinginvandringen till Sverige har minskat. Enligt Invandrarverkets statistik har han både fel och rätt. Om man jämför åren 1997 och 1998 har antalet beviljade asyler ökat från 2.049 till 2.086. Räknar man in även de asylsökande som får stanna på "humanitära grunder", samt kvotflyktingar, blir däremot totalsiffrorna 9.596 respektive 8.193. Alltså en minskning.

Vad Schori dock inte nämner är att anhöriginvandringen år 1998 var mer än dubbelt så stor som flyktinginvandringen, och uppgick till 21.600 personer! Den utgjorde 55% av den totala invandringen det året. Anhörigsiffran för 1998 var högre än för något år under 80-talet och högre än genomsnittet för 90-talet.

Anhörig- och flyktinginvandring sammantaget har ökat både 1997 och 1998.

Bara en mindre del av de anhöriginvandrade anges i statistiken som anhöriga till flyktinginvandrade, men även de övriga torde till största delen utgöras av anhöriga till tidigare invandrade, vilket rimligen har betydelse ur integrationssynpunkt. Drygt 2/3 av de 1998 anhöriginvandrade kom från andra kontinenter.

Den ökade anhöriginvandringen blir särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av att reglerna nyligen ska ha gjorts mer restriktiva. Som anhörig ska kunna räknas bara personer ur samma hushållsgemenskap, tidigare har en vidare krets godkänts. Tydligen har detta inte haft någon verkan. Det är förmodligen svårt i praktiken att kontrollera riktigheten av en uppgiven "gemensam hushållsgemenskap".

Forfarande är hursomhelst Sveriges regler för anhöriginvandring markant mer generösa än andra västländers.

Andra länder har karenstider, dvs man måste vänta ett antal år innan en anhörig får komma. Både Danmark och Norge har 3 år, Finland har 2 år och Tyskland 5 år. Sverige har ingen sådan tidsgräns.

Andra länder har krav på att de som tar in sina anhöriga själva ska ta ansvar för bostad och försörjning åt dem. Sverige ställer inga sådana krav.

Om vi nu vill minska invandringen är det anhöriginvandringen som har störst betydelse. Konkreta åtgärder kan vara införande av krav som andra västeuropeiska länder redan har: karenstider, bostad och försörjningsplikt.

Jan Milld