Jan Kapla från Dag Hammarskjöld-föreningen i Malung förklarade i Aftonbladet den 23/11 att han "känner skuld och skam på vårt lands vägnar" över den förda flyktingpolitiken. Fler asylsökande borde ha fått uppehållstillstånd. Jag tycker att Jan Kapla kan sluta skämmas över Sverige, skriver Jan Milld i en replik.

Vi är faktiskt världsetta, när det gäller flyktingmottagning! Inget annat i-land i världen har under den senaste tioårsperioden, per capita, tagit emot så många asylsökande som vi.

Vi tar också emot många fler nu än för tio år sedan. Detta gäller även om man ser till beviljade uppehållstillstånd. Antalet permanenta uppehållstillstånd åt asylsökande var 1983 cirka 3.600. 1993 var motsvarande siffra 36.000 - en tiodubbling.

Det totala antalet uppehållstillstånd åt utomnordiska medborgare var under 1993 nära 60 000. Det var nytt rekord, och det kommer att överträffas under 1994.

Så det spelar uppenbarligen ingen roll hur generösa vi är. Vi skulle ändå alltid ha kunnat göra mer, och har därför - enligt Jan Kaplas synsätt - anledning att "skämmas". Kapla är knappast representativ för svenskar i allmänhet, han tillhör en godhetselit. Färska forskningsresultat hos Uppsalasociologen Jose Alberto Diaz tyder på att "flyktingvännerna" - de som vill se en än större generositet - utgör bara ca 3% av svenskarna. Det är denna elit som genom sin dominans i massmedia kunnat driva fram den flyktingpolitik vi nu har, och som kräver ständigt mer.

Vad de bortser ifrån är att det finns mer än en grupp att ta hänsyn till. Utöver de asylsökande finns svenskarna - infödda såväl som invandrare. Dessa har helt legitima intressen i sammanhanget av att Sverige ska vara ett bra land att bo i även för framtiden.

Det är denna grupp som nu får betala för den politik som förs, och priset är såväl ekonomiskt som socialt. Ekonomiskt genom att de flesta som anlänt på senare år hamnar i arbetslöshet, cirka hälften av alla utgifter för socialbidrag går nu till invandrarhushåll. Socialt genom brottslighet och andra typer av integrationsproblem.

Hur många av "flyktingvännerna" bor själva i invandrartäta områden? Diaz forskningsresultat visar att en stor del av dem har mycket litet kontakt med invandrare.

Men vad de riskerar åstadkomma genom sina moraliska överkrav är i slutändan en motreaktion. Tidigare arbetskraftsinvandrade svenskar får då betala dubbelt. Först får de som alla andra betala på skattsedeln för flyktingspolitiken, sedan får de känna på främlingsfientlighet, från svenskar som inte förmår skilja på olika typer av invandrare.

Varför kommer inga människor från krigets Angola till Sverige och söker asyl? Svaret är uppenbart. De allra flesta nödlidande i världen saknar ekonomiska och andra resurser för att ta sig till något i-land.

Av alla världens nödlidande utgör de asylsökande vara en bråkdel. Den stora gruppen, och som vi borde intressera oss mest för, är de som finns kvar i u-länderna. Hur kan vi bidraga till att förbättra förhållandena där, så att u-ländernas befolkningar får en dräglig tillvaro? Hur kan vi verka för att orsakerna till flyktingströmmar ska elimineras? Detta borde vara grundfrågan.

Men våra resurser är begränsade. 1993 uppgick bara invandrarverkets budget till 13 miljarder kronor, vilket var mer än vad Sida hade att disponera. Men en dyr flyktingmottagning och höga sociala kostnader i Sverige blir det mindre pengar över att satsa på annat. Det måste alltså ske en prioritering.

Framför allt krävs en flyktingpolitik som ligger i linje med svenska folkets uppfattning. Vår solidaritet måste komma från oss själva.

Jan Milld