Politiska reflexioner

Världens fattigdomsproblem kan ju inte lösas genom att folken i de fattiga länderna flyttar till de rika. Varje land måste utvecklas, så att det kan försörja sin egna befolkning. För att lyckas måste man ta vara på sina egna resurser, mobilisera sina medborgare.

Ur det perspektivet har Cubas framsteg varit hoppingivande. I jämförelse med andra länder i Latinamerika har man lyckats fantastiskt bra inom många områden, t ex utbildningsväsende och hälsovård.

Det är omöjligt att bedöma var Cuba skulle befinna ekonomiskt och socialt sig idag, om landet undgått USA:s blockad, men rimligen skulle läget vara väsentligt bättre.

Just blockaden gör samtidigt Cuba intressant ur en annan synvinkel: hur lyckas man ändå överleva? Hur kan Castroregimen hålla sig kvar vid makten?

Vad som inträffade när Sovjetimperiet rasade ihop och Cuba plötsligt stod utan det stöd man tidigare haft från öst var att man istället satsade på turism från väst, för att få in dollar.

Detta innebar ju en klar risktagning. Det är en sak att vara fattiga i absoluta termer, då länge man inte har något att direkt jämföra med känns det inte lika påtagligt. Turisternas ankomst skulle kunna göra kontrasten tydlig mellan välståndet i väst och fattigdomen på Cuba. Turismen skulle kunna få negativa sociala effekter, som prostitution och motsvarande.

På kort sikt har satsningen på turism uppenbarligen lyckats, den kubanska staten har fått in västvaluta. Andra faktorer som möjligjort för Castro att sitta kvar kan vara:

1. Fidel Castro som person. Dels att han är en skicklig politiker och stark personlighet. Dels att kubaner i gemen har en aktning för honom - han är ju verkligen "self-made", har gått "den långa vägen".

2. Propagandan, där man t ex noga tar vara på den egna historien och myterna från revolutionskrigen.

3. Misstro mot USA. Kubanerna har erfarenheter av amerikanarna. De har också sin nationella identitet och sin stolthet. De vill inte bli en USA-koloni.

4. Provisoriska lösningar som fungerar hjälpligt, t ex på transportproblemen.

5. CDR - kommittéerna till revolutionens försvar. I varje kvarter finns dessa, som rapporterar uppåt vad som händer. Det gör att man kan ha kontroll i detalj

6. Poliser överallt. Poliser finns närvarande vid varje folksamling, redo att om nödvändigt kalla på förstärkning i sin komradio.

7. Opposionella exporterade. Över en miljon kubaner har emigrerat, bland dessa finns förmodligen många av dem som skulle ha kunnat bereda regimen problem.

8. Sist, men inte minst: facit från Ryssland. Kubanerna ställer sig naturligtvis frågan, vad som skulle vara alternativet till Castro. Därvidlag framstår Rysslands öde som en tankeställare och ett djup avskräckande exempel!

Många av dem som annars skulle önska Castro bort har ändrat uppfattning vid åsynen av detta skräckscenario i öst. Möjligen är detta den enskilt viktigaste faktorn.

En "spricka i muren" är det om - som jag erfor - vanliga familjer (utan tillstånd) tar emot turister i sina hem. Dels betyder det att staten går miste om inkomster, som den behöver om ekvationen ska ihop. Dels vittnar detta om bristande lojalitet med systemet och att kontrollen genom CDR inte helt fungerar.