Svar på brev till Ulrika Messing:

Hej Jan!

Tack för ditt e-mail till Ulrica Messing. Ulrica har bett mig som jobbar i hennes närmaste stab att svara dig.

Det finns all anledning att kritiskt granska det svåra politiska område som invandring och integration innebär. Men jag delar inte din bedömning att vi har misslyckats eller att politiken har varit felaktig. Visst finns det stora brister och problem, särskilt 90-talet med dess ekonomiska nedskärningar och internationella konflikter har inneburit stora påfrestningar och umbäranden både för oss infödda svenskar och de som kommit hit som flyktingar.

Meningarna är ofta starkt polariserade kring vad integration är och vad det innebär, både för människor som invandrat och för människor som är födda i Sverige. Vår grekiskfödda författare Kallifatides sade i sitt första majtal i år att integration räknas inte i år, det räknas snarare i decennier eller generationer. Jag tror det är en klok inställning. Vi måste ha tålamod. Det innebär dock inte att vi ska se genom fingrarna eller tolerera vad som helst. Integration innebär en anpassning från båda sidor.

Att förebygga och motverka diskriminering, rasism, främlingsfientlighet och intolerans är en av regeringens allra viktigaste uppgifter. Rasistiska handlingar är självfallet inte begränsad till någon särskild kategori och gäller inte bara när exempelvis personer med svenskt ursprung ger sig på personer med utländsk bakgrund, utan också i den motsatta situationen, alltså när personer med utländskt ursprung angriper någon eller några just för att de är svenskar. All intolerans måste bekämpas oavsett vem eller vilka som står för dem.

Jag bifogar en artikel Ulrica har skrivit i Aftonbladet om våldtäkten i Rissne som kanske kan intressera dig.

Kommentar:

Av svaret från regeringskansliet kan utläsas att man ser allvarliga problem med invandringen.

Ändå framgår inte om det - enligt regeringen - ens teoretiskt är möjligt att nå en punkt där problemen blivit så omfattande, att man kan erkänna sin politik som i grunden felaktig.

Den frågan förblir obesvarad.

Jan Milld

Gängvåldtäkten i Rissne (Aftonbladet debatt 000225)

Det glädjer mig att en rad organisationer deklarerar (Aftonbladet debatt 21/2) att de är beredda att ta sin del av ansvaret för att förebygga en negativ samhällsutveckling i de segregerade bostadsområdena. Genom mitt engagemang och ansvar för ungdoms- och integrationsfrågor har jag följande erfarenheter från gängvåldtäkten i Rissne.

Det verkliga offret för våldtäkten i Rissne i Stockholm är den 14-åriga flickan. Hon behöver nu stöd och professionell hjälp efter det fruktansvärda övergreppet.

Det andra, mindre självklara offret, är eleverna i Hjulstaskolan. Fyra av pojkarna, som anhölls för våldtäkten, är elever i den skolan. Hjulstaskolan riskerar att få ett helt felaktigt dåligt rykte på grund av fyra elevers avskyvärda handling. Många elever på skolan känner en kollektiv skuld som de inte förtjänar.

Jag besökte skolan en dryg vecka efter våldtäkten. Det gick inte att ta miste på en allvarlig rädsla över att behöva förknippas med den och en befogad oro över att leva i skuggan av den kollektiva trauma som våldtäkten har skapat. Jag vet att både invånarna i Hjulsta och de berörda myndigheterna i området nu är aktiva för att samarbeta och ge stöd till alla unga för att dämpa oron.

Det tredje offret är alla vi som arbetar mot rasism och främlingsfientlighet. När avskyvärda och allvarliga händelser inträffar så tenderar vi att ta ett steg bakåt. I det vakuum som då uppstår träder mörkerkrafterna in.

Men en våldtäkt är en kriminell handling. Den har inte vare sig med kultur eller religion att göra. Det finns inga kulturer och religioner i världen som sanktionerar en våldtäkt eller accepterar den som en godtagbar handling. I Hjulsta har sverigedemokraterna delat ut flygblad utanför skolan med krav på att de häktade killarna ska utvisas. De protesterar inte mot våldtäkten --- de protesterar mot invandringen. Deras protester smakar illa i min mun och det upprör mig att de utnyttjar en vålds handling som vi alla tar avstånd ifrån för sina egna politiska syften att underblåsa fientliga stämningar. Detta sluga och kallt beräknande sätt är för mig avskyvärt.

Trots det allvarliga som hänt på kort tid i Rissne, i Skogås och på andra platser vill jag ta två kliv framåt i integrationsarbetet. Jag tror inte på det riktiga i att "ligga lågt". Men det innebär att vi även måste våga prata om det som är svårt. Rapporterna från Rissne har satt fokus på en allvarlig attitydfråga som vi tidigare inte har haft mod att ta upp till debatt.

Det är de grovt fördomsfulla och i vissa fall aggressivt fientliga attityder som finns hos en del ungdomar med utländsk bakgrund mot infödda svenskar och mot den svenska kulturen. Alla sådana fientliga attityder måste motverkas och förebyggas på allvar. Sverige präglas i dag av en mångfald av etniciteter, kulturer, språk, religioner och traditioner. Det talas cirka 150 språk i vårt land. Så gott som alla världens religioner har ett antal troende här. Mångfalden är en rikedom för vårt land. Den har både kraften att utveckla vårt samhälle och energin att vitalisera vår kultur. Men det finns också en skörhet i mångfalden som kräver ständig uppmärksamhet.

En levande mångfald förutsätter ömsesidig respekt mot varandras olikheter. Den kräver också att vi försvarar mångfalden mot varje form av angrepp som utgår från ett nedsättande och fördomsfullt synsätt och fientliga attityder mot andra kulturer. Fientliga och fördomsfulla attityder och handlingar förekommer inte bara i en riktning --- från infödda svenskar mot människor med utländsk bakgrund, utan finns också i omvänd ordning och mellan olika grupper i vårt samhälle. Om vi ska vara trovärdiga i kampen mot rasism och främlingsfientlighet är det lika viktigt att vi vågar tala öppet om all fientlighet och alla fördomar som finns i Sverige.

En tjej i Hjulstaskolan som varit nära kompis med flera av förövarn a sade till mig att det finns en attityd bland en del killar att till exempel svenska flickor är värda mindre respekt. Hon menade att lösningen på det var fler möten mellan "svenskar" och "invandrare" vilket ger färre myter och fördomar, för varje människa kan göra något för mångfalden.

Att ta ett eller två kliv framåt, i dessa svåra frågor, kan liknas vid att beträda ett minfält. Men några måste ut och röja minorna. Jag vet genom besök i skolor, på arbetsplatser och i bostadsområden att det finns många goda krafter som precis som jag är beredd att ta två kliv framåt och röja minorna för mångfaldens skull.

Ulrica Messing Integrations- och ungdomsminister