Hej! Tack för ännu ett bra nr av BGF (5/97). Tidningen är viktig inte minst för moralen bland de få som orkar och vågar förespråka en annan politik i invandringsfrågan.

Jag är medveten om att ni gör denna tidning utifrån andra ideologiska värderingar än vad bl.a. jag har. Det stör i regel inte mig nämnvärt, utom vid de tillfällen då du kommer till vietnamkriget. Det har hänt vid 2 eller 3 tillfällen, nu senast på sid 6 i nr 5/97. Jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg att den kommunistiska propagandabilden dominerade totalt under och efter kriget. Men att det 22 år efter krigsslutet fortfarande är så illa ställt att omdömesgilla personer inte insett att de blivit manipulerade, är skrämmande. Vi som stödde Republiken Vietnam (Syd-) förde en minst lika hopplös kamp som FIIN, SD och BGF för idag. Då liksom nu var likriktningen i media total. Avvikare hade ytterst små möjligheter att göra sig hörda. Dagens situation bjuder på åtskilliga déjà vu-upplevelser.

När det gäller Vietnam så var jag i den lyckliga situationen att jag fick tillgång till alternativ information. Jag var medlem i Demokratisk Allians och en stor del av verksamheten bestod av att ta fram och försöka föra ut alternativ information till en manipulerad och därför klentrogen allmänhet.

Men måste komma ihåg att kriget från början var ett inbördeskrig där USA så småningom blev allt mer involverat på den ena sidan. Motståndare var en stalinistisk diktatur som såg erövringen av södern som en del av den proletära världsrevolutionen. Det kan ha ett visst intresse att veta vad det var för ett pack som tog makten i syd 1975. Här följer några korta punkter:

I systematiska terrorkampanjer 1954-56, alltså under fredstid, lät Ho Chi Minh likvidera ca 100.000 bönder och kasta ytterligare bortåt 500.000 i koncentrationsläger. Nära en miljon flydde -54 från Nord ned till Sydvietnam. Fler försökte, men hindrades. Detta var en del av tvångskollektiviseringen. Stora bondeuppror bröt ut över hela Nordvietnam 1956, med början i Nge Anh. De krossades blodigt och brutalt av militär. Ddödskvoter fastställdes i förväg för varje by. Resultatet blev som i andra kommunistdiktaturer hungersnöd.

Redan före 1965, dvs före USA:s beslut att kraftigt utöka den begärda militära hjälpen till Sydvietnam, hade den kommunistiska gerillan "FNL" mördat, sårat eller kidnappat 55.000 civila sydvietnameser.

Under Tet-offensiven 1968, då FNL ockuperade staden Hué, avrättades systematiskt, efter uppgjorda dödslistor, flera tusen civila invånare. De begravdes i massgravar som senare upptäcktes. Den svenska FNL-rörelsen påstod senare att de var "offer för amerikanska bombningar" (jfr Katyn). Behöver jag fortsätta? Den Internationella Kontrollkommissionens rapporter innehåller tusentals rapporter. Krig är alltid krig och jag försvarar inte USA:s krigsförbrytelser. Sådana begicks också under andra världskriget, men användes då inte som ett argument för att stödja den andra sidan. Jag hade även tänkt att kommentera det ni skrev på sidan 9 om kommunismens fall och tugget om marxism, men det får bli en annan gång. Glöm inte bort att Mediavänstern varit i aktion i 30 års tid och systematiskt manipulerat och desinformerat det svenska folket! Det behövs en rejäl avprogrammering! Men vem ska göra det? Dessutom anser jag att påståendet om kommunismens död är fel. Se på Vitryssland, Serbien, Kuba, m.fl. Och Sverige!

Tomas Johansson, ordf. SD-Stockholm

Tomas, du skriver att vi har olika ideologiska värderingar. Kan så vara, men det ska inte tas för givet.

Vi tycks ändå dela den viktiga värderingen att fakta ska ha betydelse, att sanningen ska sökas och att verkligheten ska utgöra vår utgångspunkt.

En annan sak är att det kan vara svårt att nå fram till en gemensam verklighetsbild. Dels vet vi litet genom egen erfarenhet, utan är hänvisade till att värdera uppgifter som når oss i flera led. Dels är det lätt att bli färgad: man tror vad man vill tro. Och man vill tro det som ger harmoni och en problemfri världsbild. Den sida man själv en gång tagit ställning för får representera allt gott, den andra sidan allt ont.

Förmodligen ligger det mycket i vad du säger, Tomas. Vi på vänsterkanten gjorde det antagligen för lätt för oss. Jag kan tänka mig att vi idealiserade FNL.

Det som senare hände i Kambodja är ägnat att stämma till eftertanke - i varje fall så långt att en "befrielserörelse" inte med automatik står för befrielse. Det finns också "röda" exempel i megadöd från tidigare - i Ukraina på 20-talet lät Stalin med berått mod miljontals bönder med familjer svälta ihjäl.

Tilltron till FNL förklaras till en del av den amerikanska propagandan. Den visade sig t ex ständigt lögnaktig beträffande antalet dödade "Vietcong", även civila räknades som fiendesoldater. Detta gjorde att man generellt misstrodde uppgifter från USA-sidan.

EN GRUNDBULT i mitt ställningstagande för Nordvietnam och FNL var synen på Vietnam som ett land. Den uppdelning i två halvor som gjordes 1954, i förhandlingarna mellan Frankrike och Vietminh, var bara temporär. 1956 skulle allmänna val hållas, och en återförening ske.

EN ANNAN GRUNDBULT i mitt ställningstagande bygger på bedömningen att det var den röda sidan som hade folkets stöd. Det faktum att allmänna val inte hölls 1956 berodde på USA och Saigonregimen, som insåg att de då skulle förlora.

Denna bedömning om folkets sympatier tycker jag mig ha fått bekräftat genom den senare utvecklingen. Hanoi och FNL besegrade Saigon och USA. Hur kunde detta vara möjligt utan folkets stöd?

Från antikommunistiskt håll gör man det för lätt för sig, om man inte inser att kommunistpartier faktiskt kan ha folklig förankring och även vinna val. Så har skett i Indien, där två delstater nu är kommuniststyrda. I Indonesien var den kommunistiska rörelsen mycket stark före militärkuppen och massavrättningarna 1965.

Med detta inte sagt att hela folket i södra Vietnam stödde FNL. Där fanns även motståndare till FNL, och jag betvivlar inte att många avrättades av FNL. Det vore naivt att föreställa sig att FNL-sidan skulle bedriva detta krig gentlemannamässigt i en situation då USA skyfflade napalm- och fosforbomber över stora landområden.

Jag kan förstå den parallell som du upplever vad gäller mediaklimat i Sverige - då som nu. De USA-kritiska rösterna dominerade i våra massmedia, så minns jag det också.

Men jag upplever också en parallell av annat slag. FNL representerade en nationalism. De amerikanska soldaterna såg vietnameserna som "gooks", USA klampade in som en elefant, blev till ockupant. Detta väckte en urkraft hos det vietnamsiska folket.

Regeringen har presenterat en "integrationproposition", för behandling i riksdagen. Där avslöjar dagens socialdemokratiska makthavare sin syn på svenskarna. Vi har ingen gemensam historia, det är tveksamt om det alls finns något "vi". I den mån vi finns så är det snarare vi svenskar som ska anpassa oss till de nyanlända än tvärtom.

Tidigare gällde det Vietnam, och handlade om internationell solidariet.

Nu gäller det oss själva.

Jan Milld